En resa

Jag sitter på ett flygplan med destination Aten. Mitt trossamfund har bestämt att man vid en viss ålder ska åka till Aten tillsammans med andra medlemmar och nu är jag alltså på väg.

Resan gick bra och vi är äntligen framme i värmen. Jag gillar valet av stad eftersom jag uppskattar antika saker väldigt mycket, så hela första dagen går åt till stadsvandring. På kvällen blir jag kontaktad av en man som man vad jag förstått inte borde säga nej till. Han har män ute på gatorna som väljer ut en eller några personer då och då.

Han vill att jag ska besöka hans bostad och jag knackar på exakt den tid han meddelat. Det är stort inuti, som att han bor i ett mindre palats. Jag går försiktigt längre in, kikar uppåt på det vackra taket och undviker att gå in i de pelare som finns här och var. Till slut ser jag honom. Om det inte var år 2009 så skulle jag säga att han sitter i en tron. Han hälsar, inte så entusiastiskt, och håller fram ett kuvert. Jag hade listat ut det tidigare, att det här inte bara var ett besök men nu får jag det bekräftat. Jag öppnar kuvertet och drar ut pappret inuti. Varför han inte pratar med mig istället begriper jag inte men att ifrågasätta honom känns inte som en bra idé. Brevet säger att jag ska stjäla åtta väldigt speciella blommor och lämna dem till honom innan jag åker hem. Jag vågar inte göra annat än nicka och då pekar han mot dörren. En man visar mig ut och jag går tillbaka mot hotellet i mörkret.

Det är förmiddag. Jag och de andra i mitt trossamfund är nästan framme vid det som är vårt mål med resan; ett stort, gammalt tempel med två höga pelare på vardera sida. Pelarna är hem åt varsin staty av en grekisk gud och den vi kommer att använda oss av står Poseidon på. Att det är ett stort tempel är förresten inte sant, inser jag nu när vi kommit fram. Byggnadsarbetare håller på för fullt med att riva det och det faller stenar här och var. Trots detta måste vi använda pelaren eftersom det är viktigt för vår tro.

Vi ser oss omkring och går sedan mot en liten lokal i närheten. Inuti står några bord och stolar och vi sätter oss för att diskutera idéer. I slutet av vår vistelse är det nämligen tänkt att vi ska hålla tal och varje person måste nu bestämma vad talet ska handla om. Det är helt fritt och jag försöker verkligen utnyttja tiden vi har fått.

Tre dagar senare är det dags. Vi är framme vid pelaren och det är solnedgång. Vi får klättra upp en och en för att hålla tal och jag är sist ut. Arbetarna runtomkring verkar inte bry sig om att det snart är natt och de kastar stenar överallt. Till sist är det min tur och jag börjar klättra. När jag kommer upp tittar jag ordentligt och inser att hela staden syns härifrån. Det är alltså en ganska bra bit ner till marken och det gör att jag får tunghäfta. Jag blundar en stund men det hjälper inte alls. Det har blivit väldigt mörkt, men arbetarna fortsätter. Problemet är att de inte längre vet var de slänger de stenar som är ivägen för deras arbete. De andra medlemmarna i samfundet är så uppmärksamma de kan vara för att undvika att få en sten i huvudet. Jag bara står där och stirrar på himlen.

Det här var en dröm jag hade inatt och den skiljer sig inte från andra drömmar när det kommer till slutet. Jag vet inte vad som hände med mig eller med blommorna jag skulle hämta. Det förblir ett mysterium.

Var är min MAT?!

Jag KRÄVER att min nasi-goreng ligger på min tallrik inom två minuter. Jag. KRÄVER. Det!

KRÄVER!!!



.. Senare kommer det komma ett inlägg om julefrid, men inte nu, för jag är hungrig och UPPRÖRD!

Från oss alla...

...till er alla, en riktigt god jul!

Jag törs nog hälsa från hela bloggsällskapet och säga god jul till våra läsare. Jag hoppas att både ni och vi ska få en trevlig julhelg.

On another note: Det snöar fantastiskt mycket här och det är underbart. Det blir en väldigt vit jul i år. Ett tips är att undvika att ta bilen på en åktur den här tiden på dygnet. Ett annat tips är att ta med hemnycklarna när ni går ut, ifall någon skulle få för sig att låsa ytterdörren.

God jul!

Uppesittarkväll

Ikväll satt nästan hela familjen (alla som är över arton) bänkade i soffan för att spela bingolotto. Jag fick äran att vinna 100 kr kontantvinst och mor min vann en miljonbingolott.

Jag tycker om att spela bingo. Gör du det?

Uppskattning

Jag ställde två alarm innan jag somnade. Ett klockan nio och ett till klockan tio, då jag hade tänkt kliva upp. Morgonens planer misslyckades totalt.

Hela poängen med det första alarmet var att jag skulle vakna och inse att jag har jullov och får sova hur länge jag vill. Det är då jag tycker att det är som skönast att somna om, när man har vaknat lite tidigare och faktiskt får somna igen. Jag gjorde mig själv irriterad genom att helt enkelt slå av alarmet och somna om utan vidare tankar. Jag skulle ju uppskatta det där, inte ta det för givet. Som grädde på moset klev jag inte ur sängen förrän klockan elva och fick alltså ingenting gjort på förmiddagen.

Det fina med att kliva upp, det som gjorde mig på betydligt bättre humör, var all snö. Det snöade sådär vackert som jag skulle vilja att det alltid snöade. Stora, underbara flingor hade gjort alla parkeringsplatser utanför till en enda stor lekplats för snöälskande människor.

1986

Så pass länge har det varit snödjur i stadsparken (jag lyckades motstå frestelsen att skriva "snöodjur" och få det låta som en skräckfilm). Det är rätt länge, och jag märkte förra veckan när jag gick till skolan från Smedjan att det redan verka vara ett nytt djur på gång.

Jag har haft väldigt många mysiga minnen i den där parken, och många av dem har varit när man åkt nerför en varg, älg eller lodjur. Det är en väldigt fin tradition, som Luleå kommun har.

Därför undrar jag, lite spontant såhär, vilken är din favorit?

Om ni nu inte kommer ihåg vilka djur vi har fått åka nerför deras ryggar är, så kommer det här:

1986. Då barn, då åkte man i en tupp. Man kan ju undra varför just en tupp valdes, för det känns inte riktigt som ett djur som mår bra på vintern.


1987. En katt. Ännu en gång måste jag säga att valet av djur var lite konstigt. En katt? Särskilt nordiskt djur är det inte heller, för den delen. Men nåväl, en katt var det, och jag tänker inte ändra på historien.


1988. Gråsälen! Oh yeah! Äntligen ett djur jag inte får impulser att vilja protestera emot.


1989. Berguv. En sorts fågel, såg lite ut som en uggla som isskulptur i alla fall.


1990. (BOO YEAH, Beli och Ellen föds!) Vad är grejen med fåglarna? Nåväl, en domherre var det dags för iår. Betydligt bättre än en duva, domherrar är bra fåglar.


1991. (BOO YEAH, massa andra jag känner föds!) Talgoxe. VAD ÄR DET HÄR?! Bara fåglar? VAD ÄR GREJEN MED FÅGLARNA?!!?


1992. (BOO YEAH, bästa året ever för jag föds! Och andra jag känner, men framförallt föds jag, och det är det bästa som har hänt världen) En ekorre! Det är så bra att det kom en ekorre efter alla dessa fåglar, för vet ni vad? Ekorrar brukar äta fåglarnas ägg och ta livet av fågelungarna :)


1993. "Större hackspett". Vadå? Var inte en vanlig hackspett nog bra? Var hackspetten hämnaren utskickad från alla andra fåglar för att ekorren hade ätit upp deras ägg? Vi får nog aldrig veta.


1994. Åh, den här gillar jag! Kommer inte ihåg den, alls, men jag gillar den ändå! En härlig, listig räv var det detta år. En röd räv. Rödräv.


1995, BRUNBJÖRNEN! Okej, jag ska inte låtsas, jag kommer inte ihåg den här heller.. Jag var ändå bara tre år, det är inte ens säkert att jag har åkt i den här.


1996. Äntligen! Nu börjar jag faktiskt minnas våra älskade isisar! 1996 var det vargen, och det äger, för vargar är vilda hundar, och jag älskar hundar.


1997. Älgen. Hur coolt som helst, för det är en älg. Morfar brukar skjuta älgar.


1998. Lodjuret! ACK, en riktigt klassiker. Det är lodjuret som brukar visas upp på bild, på vykort. Lodjuret, det är en riktig pärla.


1999. Året innan millenium, det är stort, så vem fick äran att vara värd för stadsparken? Jo, en hare. Ärligt talat, kunde de inte ha tagit någonting lite mer maffigt än en hare?


2000. Som den här jäkeln! Kungsörnen! Som en sammanslagning mellan den lilla kungsfågeln (ska blogga om det där senare, vilken rip-off) och örnen. Såklart det äger, Örnen äger ju så.. Ja.


2001. Fjällrävar är så söta! Och 2001 var det en fjällräv. Konstigt nog minns jag inte den överhuvudtaget, men inte heller minns jag kungsörnen..


2002. En tjäder. Tänker inte säga någonting mer än att tjädrar blir grymt elaka under parningstid.


2003. En söt hermelin! Jag älskar detta djur, eller inte. Men det är fint, och snödjuret blev också fint det här året.


2004. Järven, najs. Järven är ett bra djur, rovdjuren är de coolaste snödjuren.


2005. Lavskrika. Vad fan. Jag kommer inte alls ihåg den. Hann dem montera upp den och hann den smälta bort under tiden jag var i Stockholm? Inte coolt.


2006. SAMMA SAK MED RENEN?!!?!?!!


2007. ... Jag är glad att jag missade laxen. En lax? Jahapp. Okej. En lax. Inte alls fult, nä då, inte alls. En lax.


2008. Fjällämmel! Underbart. Lämmlar är mysiga, faktiskt. Går över saker. Men tydligen tar de inte livet av sig genom att hoppa från stup, det var lite tråkigt, för jag hade fått så fina bilder i huvudet.


2009. Det skulle vara iår alltså. Eller blev uttern uppsatt redan i januari? Jag minns hur som helst inget djur från början av det här året, så det kanske var en utter trots allt. Hur som helst, en utter.




Vet ni hur man väljer vilket djur som ska bli stadsparksvärd (benämningen är min, så det så)? Jo, det bedrivs en omvärldsbevakning. Så det djur som folk tycker synd om, det blir stadsparkvärd!


Allra helst vill man ha uppe en stadsparksvärd innan jul, men vädret brukar vara så dåligt (dvs varmt) så det blir först i januari. I år verkar det dock bli strax, strax efter jul. UNDERBART! Han som är chef över det hela, kallas för "Överste Snögubbe". Mys.
Så här såg det ut 1987, visst ser det härligt ut? 80-talet hade jag velat uppleva, nåväl. Så här härligt var det.

En av nio gillar inte pepparkakor!

Det har uppdagats att en av nio personer inte gillar pepparkakor. Jag är en av dem som kan äta pepparkakor men jag tycker inte det är speciellt gott. Jag röstade dock inte i enkäten.

Julstök

Nu har den här bloggen ett inlägg mer än vad min egen har. Det är... stort? Jag vet inte.

Jag har som ni kan se på bilden slagit in julklappar de senaste dagarna. Jag har en julklapp kvar och det känns lite tråkigt. Jag älskar verkligen att slå in paket, för mig är det en av de bästa sakerna med julen.

Eftersom min sista lektion inträffar imorgon så kanske jag finner tid för att göra lite julgodis efter helgen. Den som lever får se.

Avslutningen

Jag glömde faktiskt bort avslutningen i mitt förra inlägg. När jag ändå pratade om påsar hade jag tänkt nämna hur jag håller dem när jag har många. Nej, jag kan inte bara hänga dem på handen allteftersom jag får nya, utan måste ordna dem efter storlek. Den största påsen ska helst vara närmast kroppen, och sen går de i storleksordning utåt.

Jag skulle tro att detta beror på att jag gärna vill att alla påsar ska synas, och om en liten påse hänger mitt emellan alla andra så syns den inte. Alla är lika värda och alla måste få synas.

Ledarskap.

Jag gillar verkligen min linje som jag nu går sista året på. Vad jag gillar mest, utöver valmöjligheterna, är nog alla våra redovisningar. Minsta lilla redovisning är alltid intressant att höra på, och det finns ingen bättre publik än andra ledarskapare (seriöst, andra linjer brukar verkligen suga på att vara.. Alert).

Bara idag, jag gillade verkligen redovisningarna om Romantiken och om Invandrarproblematiken.

Ledarskap äger ut alla andra på redovisningar, det finns inget att protestera emot här. Försök inte ens. Det går inte.

Tjohej.

Pytt innanför pannan

Jag kan börja med att varna er, för detta kommer att bli ett osammanhängande inlägg.

Den senaste tidens träning har påmint mig om faktumet att jag alltid blir sugen på något särskilt när jag tränar. Det handlar oftast om frukt, och päron är en återkommande sådan. Förra veckan var det vattenmelon. Det som är både bra och dåligt med det här är att jag bara verkar vara sugen på det under tiden jag tränar. När jag väl fått på mig ytterkläderna och är på väg hem släpper suget.

En vän har idag upplyst mig om att många butiker inte riktigt har tänkt till såhär i juletider. Titta på människors påsar när ni går på stan nästa gång. Många av dem är genomskinliga. Det enda jag har tänkt på tidigare när det gäller det här är att det ser lite tråkigt ut med genomskinliga påsar. Det jag blev upplyst om var alltså att det är väldigt dumt att ha sådana påsar just nu, eftersom man mycket väl kan träffa på någon man känner på stan och varför skulle man vilja avslöja vad man köpt innan julafton?

"Har du mamma eller pappa hemma?"

Det var en tidig tisdagskväll i mitten av december år 2009. Den 19-åriga Ellen hade precis satt sig ner framför sin laptop och satt igång den serie som hon för tillfället såg, Everwood. Ellen tycker väldigt mycket om berättelsen om den lilla bergsstaden i Colorado. Så pass att hon faktiskt skulle säga att den kommer på andraplats av alla serier som ligger henne varmt om hjärtat.

Ljudet av den ringande telefonen började sprida sig och ljudvågorna nådde snabbt Ellens öron. Hon reste sig upp och gick till telefonen

"Hej det är Ellen." Hon trodde att det vara någon av föräldrarna som vanligt, eftersom det endast var dem, hennes farmor och Ingi som brukade ringa hennes hemnummer.Till hennes förvåning var det en telefonförsäljare.

"Öh, hej." Han lät lätt förvirrad.
"Hej."
"Har du mamma eller pappa hemma?"
"Öh, nej." Haha! Han tror att jag är ett barn. Enkelt sätt att slippa denne telefonförsäljare, det är ju bara att säga att de inte är det, och det är ju inte ens en lögn.

"Jaha. Vet du när de kommer hem?"
"Nej."
"Okej... Men då ringer jag på ett par timmar då. Hejdå"

Ellen skrattade gott för sig själv. Hon tycker inte hon låter så liten så att någon måste be att få prata med mamma eller pappa. Dessutom ringde telefonförsäljare till ett nummer som är registrerat till Ellen och kopplad till en adress som bara Ellen bor på.
Hon antar att det var en sådan där automatisk växel som ringer upp slumpmässiga nummer och sedan kopplar samtalet till en säljare. Annars var den här killen väldigt ute och cyklade.

Mysteriet på Bergnäset

Jag har lyckats hitta tre alternativ till den senaste veckans händelser i huset. Antingen är det någon familjemedlem som ljuger, är kraftigt förvirrad eller så har vi ett spöke som inneboende.

Ett nyinköpt, oöppnat juicepaket stod utan anledning i skåpet där vi brukar ha glas, och det är ju verkligen inget kylskåp. Dessutom har någon tagit fram en limpa bröd ur frysen och lagt den på köksbänken.

Ingen tänker erkänna sig skyldig eller ens möjligtvis skyldig. Jag är i alla fall helt säker på att det inte var jag...

Det är inte tröttheten, som är problemet.

Att vara trött står jag mer än gärna ut med när man dygnar för att man ska ha en mer normal dygnsrytm. Jag klarar av det, jag förstår att det är ett pris man betalar när man dygnar.

Vad jag däremot inte gillar, det är att ögonen mina blir så fruktansvärt röda. Jag ser ut en den där knarkande handduken i South Park.

Det är aldrig tröttheten som är problemet, det är knarkar-ögonen.

Tolv timmar senare

Jag vaknade i ett ryck idag. Telefonen ringde och sömndrucken som jag var fumlade jag snabbt reda på telefonen. Det är tur att jag inte har nån som flyttar på den medan jag sover, eftersom konsekvensen av detta skulle bli att nästan helt blinda jag inte skulle hitta den då. För utan glasögonen är mina sömnfyllda ögon inte dugliga till i princip något.

Ingi ringde och informerade mig om att hon planerade ett besök under kvällen. Jag inser mitt i samtalet att klockan är över två och att jag stängt av väckarklockan i sömnen, igen.

Som ett spjut tränger tanken av att jag för en kvart sedan skulle ha varit uppe hos min farmor, som bor en trappa upp, för att baka pepparkakor, sig in i mitt huvud.

-NEEEJ! Jag ska ju baka pepparkakor hos farmor nu! Men du, jag hör av mig senare.
Klick.

Kastar på mig mina kläder, borstar tänderna och sedan tar jag pepparkaksdegen i handen och går upp.

-Ursäkta att jag är sen, men jag råkade sova fram tills nu.
-Sov du fram till nu?! Men Ellen då! Har du varit uppe hela natten?
-Jag hade kompisar över till kl fem imorse.
-FEM? Hade du främmande till klockan fem på morgonen. Ja, herre min gud.
(Samtal mellan mig och farmor)

Sedan satte det årliga pepparkaksbakandet igång. Jag kom underfund med att jag inte gillar att baka pepparkakor. De är inte speciellt goda, jag äter inte deg och det är jobbigt att hålla på att föra över den utkavlade kakan till plåten utan att den går söder. (Julbocken var inte på humör för att leka idag)

grbrjgnalhiheghe?

Allvarligt talat, om man nu kör på någon så har man väl åtminstone vett nog att stanna bilen? Jag tycker inte ursäkten "han/hon blev nog så chockad så.." är godtagbar. För man kan annars vända tillbaka, för när någon är påkörd brukar det ändå ta sin lilla tid innan ambulansen kommer fram. I det här fallet hade personen minst tio minuter på sig att ta sig tillbaka, faktiskt.

Om man nu inte hinner tillbaka, då bör det vara rätt lätt att veta vilket sjukhus personen ifråga skulle kunna ha åkt till, och då kan man åka dit. Vad i helvete, ansvar? Medmänskligt ansvar, ditt lilla pucko?

Och förresten. Man stannar inte, och låter personerna börja gå över vägen, för att sedan gasa på.

Puckots körkort borde rivas itu, och sedan tycker jag att några droppar arsenik i maten kommer göra det lilla puckot gott.

Förresten, mamma blev påkörd idag.

Now the girl is stressed.

Jag gillar verkligen Monster plattan med Lady Gaga, men det är nog för att jag blir poppigare och poppigare för varje år som går. Men det gäller inte nutids-pop egentligen, utan även.. Lite längre bak i tiden.

Men det var inte vad jag hade tänkt att skriva om, men min dåliga vana att börja svammmla gör sig så fint påmind.

HUR SOM HELST. Jag har sett säsongsavslutningen av Glee nu, och jäklar, det är alldeles för långt till April! Det var inte ens mitt favoritavsnitt, men, jag vill se mer, och nu måste jag vänta så djävulskt länge tills jag kan det. Kommer säkert se om flera avsnitt, som jag har gjort med Big Bang Theory (se det). Sheldon är lite kärlek, som jag tror Emilia sa, han är missplacerad på jorden.

Det här blev verkligen hoppigt, för jag hade tänkt skriva lite om stressen jag känner just nu, den stress som jag tror många känner såhär i slutet på terminen eller bara allmänt inför julen. Jag personligen måste verkligen hinna köpa mina julklappar, för jag hade tänkt att posta dem så att jag faktiskt får julklappar och födelsedagspresenter. Låter väldigt ego, men det är frustrerande när somliga tror att man kan kasta ihop det till en sak. För nä, det kan man inte. Eller jo, det kan man, men då ska det helt enkelt vara en dyr present, då har jag förstående över att det blir en och inte två julklappar/presenter. Annars: nej.

Så jag ska skicka ner presenter till Stockholm, och hoppas att de gör detsamma. Annars blir det ju verkligen ett misslyckande, och misslyckade planer tycker nog väldigt få om. Jag gör inte det, åtminstone.

För det är egentligen bara Stockholmsfamiljens julklappar jag behöver oroa mig över, för morfar och jag har nämligen en väldigt fin tradition. Någon gång i december så hämtar han upp mig efter skolan, och så går vi tillsammans och handlar julklappar åt mormor, mamma, Nenna och Anna. Sen sticker vi iväg var för sig några minuter och handlar åt varandra, och sedan tar vi kanske en fika eller någonting sådant för att avsluta vårat julhandlande.

Jag gillar den traditionen, men det kanske bara är för att jag gillar morfar. Och så gillar jag traditioner.

Win win situation.

Oj oj, det är morgon!

Min mage kurrar. Den brukar göra det när jag vaknar tidigare än vad man borde göra. Och nu måste jag äta frukost, för min mage kurrar.

Om samåkning

Jag har inte haft särskilt stor lust att blogga på ett tag, men jag vet att jag kommer ångra mig om jag inte delar mina två bussupplevelser från gårdagen med er.

Var? Gymnasiebussen.
När? Strax innan 08:00
Och själva poängen är..? Jag satte mig som vanligt på en rad med två säten och hoppades att ingen skulle sätta sig bredvid mig, för det är oftast någon från idrottsprogrammet och de har många saker med sig och då blir det trångt. Självklart satte det sig en idrottselev bredvid mig. Det hade varit helt okej, om han bara inte suttit så nära. Jag gillar inte när den som sitter bredvid mig har sin högerarm ovanpå min vänstra. Då blir det stelt och tråkigt att åka buss.

Var? Smedjegatans busshållplats.
När? Ca 09:35
Och själva poängen är..? Jag ställde mig på ett lagom avstånd från vägen och väntade på att bussen skulle rulla fram. Jag var den första och enda personen som stod där och väntade, alla andra såg väldigt ointresserade ut. När bussen nästan hade rullat fram till mig ser jag hur någon svischar förbi mig. Det var en kvinna i 40-årsåldern som tydligen hade så bråttom att hon var tvungen att springa in framför mig. Dessutom betalade hon kontant så jag fick vänta utanför bussen. Jag har egentligen ingenting emot att hon gick före, men jag undrar vad hon hade så bråttom till.

Jag är antagen!

Jag är antagen på mitt förstahandsval i Stockholm! Jag är en av 11 antagna totalt och av 7 på gymnasiebetyg. En stor del av mig vill hoppa upp och ner och bara börja packa. Men jag kommer att tacka nej till platsen som det ser ut nu. Jag är ju mitt uppe i körkortet och ska inte sticka innan den är klart. Boende i Stockholm är ju ett annat problem. Och en liten del av mig vill inte lämna Luleå. Trots att det inte ser ut som att jag får jobb på länge.

Jag börjar bli less på att tänka att snart så! Har i alla fall en engelska kurs på distans nu i vår.

Det blir värre

Jag skrev i förra inlägget om att jag lyckades sova två timmar för mycket. Idag hände det igen, fast snäppet värre. Jag hade ställt alarmet på halv nio och tänkte kliva upp då. När klockan var tio vaknade jag utan ett minne av något ringande alarm. Jag hade alltså lyckats stänga av mitt dubbla alarm utan att vara vid mycket medvetande.

Det är såna här dagar som jag är glad över att inte ha stressigt på morgonen. Jag klev upp halv elva och såg på senaste avsnittet av Gossip Girl och Accidently On Purpose, diskade, åt frunch och klädde på mig i godan ro.

Jahapp.

Så nu har servern här på skolan gått och tagit livet av sig. Det betyder alltså att INGEN kommer åt sin användare just nu, och det här är sista veckan man kan lämna in sina flash-arbeten. Jag behöver hjälp i mitt arbete, så det här sög ju apa, minst sagt.

SERIÖST, hur lång tid ska det ta innan man får sätta igång och jobba? Inte ens dreamweaver kan jag hålla på med! Pappa har antigen inte skickat den, eller så är den skickad till någon helt annan JES001. Pfff.

Det här suger så hårt.

Jag vaknade med ett ryck

"VAD ÄR KLOCKAN?!"

Tanken slog ner som en blixt i mig och avbröt friden som bara minuter tidigare huserat min kropp. Med blinda sömndruckna ögon började jag söka efter mobilen. Även om det mest var handen som utförde något arbete.

"Ställde jag inte klockan på tio? Var har jag lagt mobilen?"

Efter en del fumlande så hittades den magiska lilla apparaturen under min kudde. Jag hade alltså tryckt av alarmet och lagt den nära till hands för att kunna svara om någon vänlig (eller ovänlig) själv fick för sig att ringa.

"Bara fem minuter till, sen kliver jag upp"

Det är inte bara SL som kan trolla med tiden, utan även sömnen. (Ni vet, man står och väntar på tunnelbanan, det står tåget mot Akalla ankommer om sju minuter. Det är då det händer, det magiska! sju minuter ändras inte på tre minuter, alltså borde det ha stått tio minuter från början, men SL lyckas styra tiden! Är det inte magiskt?) Även drömmarnas land lyckas ändra tidsuppfattningen. Fem minuter blev till två timmar.

Som tur var så är det lördag och kvällen innan spenderades med Elin och Ingi. Det blev en tre timmar lång diskussion om miljöpåverkan av höjd bensinskatt. Pust.

På tal om resan.

Jag fick inte alls nå´ mycket till sömn på tåget. Jag tror jag är för lång och för bred, helt enkelt.

Mu.

Stockholmsresan och julkänsla

Jag vet att det var ett tag sedan jag skrev ett inlägg, och det beror mest på att jag inte har haft lust att göra det. För så fungerar jag, ibland vill jag inte skriva och andra gånger vill jag skriva hur mycket som helst.

Sist jag skrev så var det dags för konsert och Stockholmsresa. Den resan var ytterst trevlig.
Vi bodde fint hos Elins faster och gick runt i stadens affärer. 3-D bio sågs och filmen var Up. Jag tyckte att den var väldigt snygg och mysig (sen var ju brillorna man fick väldigt stylish).

Jag hann åka till Nynäshamn och besök min broder, och där spenderade jag natten mellan söndag och måndag. Skrapade tapet och såg på film. Det var en fin lägenhet de köpt och alltid trevligt att träffas.

På månaden var det äntligen dags för TEGAN AND SARA! Förväntningarna på förbandet var inte alls höga, men Austronautalis var riktigt härlig. Fick han autograf efter spelningen. Tegan och Sara var var fina och spelade lite över två timmar, och det var underbart. Hamnade dock bakom en lång kille, och såg knappt något.

Att sova på tåg är jag numera van vid, så det gick väldigt bra och ryggsäcken var utmärkt att resa med. Nog om resan.
____________________

Nu är det december och julen är väldigt nära. Jag har dock ingen julkänsla, har inte ens en julgran här i min lägenhet. Har sett julkalendern, men julkänslan infinner sig inte. Fast jag brukar mest ha julkänsla efter lucia, så vi får se.

Har du någon julkänsla än?

Var tog julstämningen vägen?

Det här inlägget kommer inte handla om allt regn som någon hällt över vår vackra stad den senaste tiden. Det snöar faktiskt nu, rejält.

Nej, det handlar om Ellens slutsats: "Jag behöver inte ha någon egen julgran, för det står ju en stor gran på andra sidan gatan!"

Var tog julstämningen vägen Ellen? Den mysiga känslan av att ha en julgran (i alla fall en liten) som lyser upp i vintermörkret borde få infinna sig varje år. Men så är jag väl lite mer blödig när det gäller sådana saker.

Dagen då jag blev påkörd.

Ja, faktiskt! Titeln är inte missledande, faktiskt. Det stämmer, idag blev jag påkörd! Av en bil dessutom!

På hålet mådde jag illa, kanske magsjuka, vem vet, så jag stack hem. Jag tog bussen hem, för vädret var inte nådigt. Jag hoppade av bussen som vanligt vid samma hållplats, om det inte är så att jag tar sjuan, då hoppar jag på ett annat ställe, men det är inte särskilt relevant till historien.

Jag går över övergångsstället, och det är grönt för mig såklart. Så där går jag helt fridfullt över övergångsstället då jag märker hur otroligt halt det är, riktigt, riktigt halt! Jag kan knappt röra mig framåt, med risken att trilla.
Så medans jag riskerar att spräcka skallen så kommer det är en röd bil, en japansk tror jag, och även om den kör väldigt långsamt så väcks tanken hos mig "men, ska han inte stanna?"

Hjulen tjuter inte, utan det hela går väldigt tyst till. Jag ser på bilen som långsamt närmar mig utan att kunna hoppa undan eller något sådant.

Och då.

Poff, och bilen puttar lätt till mig så att knäna vrids lite åt höger. Jag blinkar till, en aning förvirrat, och fortsätter sedan gå.

Tänka sig, att man kan bli påkörd en dag som denna. När det är grön gubbe.

Att dra paralleller

Jag älskar verkligen när någon skriver eller säger haha och sen låter mig vänta på det roliga medan de förklarar.

Det är som att öppna presenter. Man ser att de är där, inslagna i vackert papper och en bit snöre. Man vet att det är något trevligt redan innan man känt på paketet, och så får man fundera en stund medan man sliter upp omslaget.

Neopets.

Jag gillar sitta och spela en massa spel på neopets, det är roligt och fördriver tiden helt utmärkt. Men en grej bara, som jag upptäckte nu när jag spelade Ice Cream Machine:

Vad är det för glass-smak? Vitlökig bratwurst? Låter inte precis apitretande.

Förresten..

NÄ, vet ni vad?! Nu blir jag besviken. Riktigt, riktigt besviken.
Varför, ja, VARFÖR med caps till och med, varför har ingen svarat STEK?!

Jag ska stänga av datorn nu, endast för att jag känner hur skammen kryper sig under skinnet.
Ingen har svarat STEK...

Det var ett tag sen.

Det var verkligen längesen som jag tog mig tid att blogga, och egentligen borde jag göra en comeback då jag faktiskt känner en ork att göra det. Men nu är pressen här, som jag skapat helt själv, och då blir det någonting så tråkigt som det här.

Kort och gott, klassen ska sticka till Turkiet och jag känner mig så glad över att få känna en tillhörighet.

Kort och gott, och god natt.

Vardagen tog en paus

Det blev en långhelg för oss bloggare, men nu är vi tillbaka igen. Helgen var ur min synvinkel en av de bättre helgerna jag haft på länge. Shopping, vänner, stor stad och musik är bra för min själ. Jag älskade konserten och hoppas att tvillingarna vill komma hit snart igen.

Musik är som sagt bra för mig vilket motiverade mig till att, efter en lite obekväm tågresa och två lektioner, ställa mig i kylan och köa för att få använda öronen ännu mer. Det enda jag kommer att säga är att Winnerbäck är en man som hittills aldrig gjort mig besviken och alltså hade jag en alldeles underbar onsdagskväll.

Min dag har varit oerhört lugn. Fram till tjugo över fyra i eftermiddags så hade jag pratat med fyra personer och sagt totalt tre meningar, en handfull mm och ett hej. Det var faktiskt precis vad jag önskade, att sitta på biblioteket i fyra och en halv timme.

Klockan tjugo över fyra blev det fullt kaos när det skulle bakas pepparkakor. Medan degen blev plattare och plattare stod jag och funderade på allt roligt man skulle kunna göra med den. Det blev inte så många roliga figurer men jag fick till ett par stövlar, en hoppande gubbe och några krigsoffer.
Vad är det roligaste, mest kreativa, som du har bakat?

Stockholm + Tegan and Sara!

Nu åker vi iväg på en tågresa och kommer tillbaka på onsdag! Hade bra!

Blir det någonsin lagom?

Jag känner att jag har alldeles för mycket och alldeles för lite att göra, på en och samma gång. Nu när skolan knappt tar upp en tredjedel av min tid finns det så mycket annat jag skulle kunna ägna min tid åt.

Jag vill lära mig alla reglage på min kamera.
Jag vill plocka upp munspelet igen.
Jag vill läsa, tills ögonen trillar ur sina hålor.
Jag vill promenera.
Jag vill skriva någonting kreativt.

När jag nästa vecka slutar jobba så ska jag ta tag i en av de här sakerna. Jag har nämligen fått i uppdrag att skriva en a4-sida om vad som helst. Just det, jag får skriva vad jag vill så länge det inte är alltför långt. Det som känns roligt med uppgiften är att jag vet att andra kommer läsa och tycka till. Jag behöver bara hitta den perfekta lilla röda tråden som jag kan dra genom tangenterna och in i ett word-dokument. Har ni förslag så är de varmt välkomna.

Jag hoppas mina planer håller.

Förslag: Vad sägs om en klädbytardag?

Jag har väldigt mycket kläder. Det beror dels på att jag gillar att spara saker (något jag har efter far min), och dels för att jag tycker om kläder.

Jag har under 2009 inte köpt så mycket nytt. En skjorta i Paris, en kjol, en klänning och ett linne i Stockholm, en vårjacka, en t-shirt, ett par byxor, en star wars-klänning och studentklänning här hemma, balklänning i Piteå och en sjal i London. Jag tror det är allt. Jag har lagt mina pengar på resor det här året. För jag tycker om att resa. Lägg till ett n i det och du får ordet rensa.

Att rensa bland mina kläder är en syssla som jag har en hat/kärleksrelation till. Jag tycker om att gå igenom och organisera. Jag tycker inte om att skiljas från kära gamla minnen. För i kläder sitter många minnen.

Då min farfar dog klädde jag mig i samma kläder som jag hade den dagen han dog, i tre dagar. Jag tänkte att världen förändrades lite, lite mindre om jag gjorde så. (Tänk då på att jag ofta inte bär samma klädkombination två dagar i rad)

Nu rensar jag i min garderob, och det blir nog en del som ska flytta hemifrån. Dessa plagg vill nu gärna hitta en ny ägare och det är här ni kommer in! Jag föreslår att vi alla rensar våra garderober och då detta är gjort så håller jag i en klädbytarkväll. Vad sägs om detta?

EFTER SEX ÅR!!!

ÄNTLIGEN!!!!!
(Jag är nördig om det nu var något du inte redan visste)

Andabat

Rätt svar: En blindfäktare

Om att bli jobbcoachad

[Luleå på sommaren]







Jag är arbetslös. Nej, vänta lite! Det heter ju visst arbetssökande. Ursäkta mig.

Jag har varit arbetslös sedan studenten i våras, men under sommaren så var det inget problem för jag var ute på vift med mina bloggkompanjoner och Nena. Från början av augusti har jag dock varit inskriven på arbetsförmedlingen.

Mitt första intryck var väldigt dåligt. Jag fiok träffa en handledare som inte brydde sig om vad jag ville och sedan fick jag ett nummer till min framtida artbetsförmedlare. Jag fick dock bara ringa mellan vissa datum i mitten av september. Att nå denna person visade sig vara smått omöjligt. Mitt första möte blev i början av oktober och då var det mest bara att om en månad får du jobbcoachning av ett företag som du väljer.

November kom och jobbcoachningen ör igpng. Fast jag har inte fått någon coachning alls än så länge. Allt jag har fått göra är gå på föreläsningar som liknar högstadiets svenska och geografi och jag är itne ett dugg närmare ett arbete.

Jag är väldigt skeptisk till det här systemet som finns idag från arbetsförmedlingens sida. Att inte göra något där och sen vidarebefodra jobbet att vägleda till en tredje part.

Jag är inte en hormonstinn femtonåring som tycker att alla över 23 är urgamla idioter som inte fattar ett skvatt. Jag är inte och har aldrig varit en skolkare och jag behöver inte höra om hur misslyckad jag är. Jag är väldigt duktig bara jag får en chans.

Att det sen är orimliga krav på dagens arbetsmarknad, där du ska vara ung, utbildad och har flera års arbetslivserfarenhet för söka yrken är inget jag rår för. Att det ska vara så svårt att få ett kortsiktigt jobb bara för att få lite erfarenhet innan man ska gå vidare med sitt liv.

Är jag helt ute och cyklar?

Käraste läsare.

Medans jag ännu är vaken och inte har hunnit slå av datorn, för jag vill njuta klart av Erik Hassles album Hassle (fantastifullt, hmm).

Kära läsare,

Jag vet att vi lever i ett samhälle som ständigt blir allt mer stressfullt, men jag ber er, ta er tid. För vet ni vad, kära läsare, ni suger på att kommentera. Faktiskt är ni sämst på det här med att kommentera. Jag är rent utsagt besviken på er. Ni verkligen, verkligen suger på att kommentera. Kom igen, kommentera lite någon gång. Visa att ni finns. VAR INTE EN PEEPING TOM!

Så alla kan sova lugnt inatt.

Jag tänkte bara informera alla om att min feber nu är nere på 38, vilket jag skulle anta är rätt nära min normala.. Låga. Haha, nej men, jag är rätt varm i vanliga fall, så den är nog någonstans på 37,8 istället för.. Vad det nu egentligen är, men jag har för mig att det är lite lägre än så. Inte 36 då, men mindre än 37,8. I alla fall. Febern är alltså nästan borta, och jag kallsvettas inte och jag piper inte "mamma" i tid och otid. Dessutom har jag lyckats ta mig till skolan två av tre dagar då jag har mått lite sämre än vanligt.

Vad mer? Jo, jag lever ju då såklart, så eran värld har inte raserat ännu. Men var ständigt på vakt, man vet aldrig när jag kan bli svinigt trött och råka gå in i ett tåg eller någonting sådant.

En sak med denna korta period av feber hemskheter är att mitt dygn har vridits om fullständigt, för vid den här tiden har jag alltid träffat John Blund. Och faktiskt ska jag krypa ner under täcket, men försöka att hålla mig vaken till Idol. Men ni ska veta att jag vaknar helt av mig själv vid halv tre - halv fyra, så ni kan ju gissa hur trött jag är medans jag skriver det här.

Nog för mig, ska sova.

Svinis igen.

Jag tog vaccinationen emot svinis, vilket är ett rätt bra påtvingat val då jag har många i min närhet som mest sannolikt inte skulle ta en släng av svinis så bra. Så pass dåligt att de faktiskt skulle kolavippa, för att vara ärlig.

Men vad fan. Bieffekterna suger. Jag har lyckas dra på mig alla biverkningar som man kan, förutom en allergisk chock. ALLVARLIGT TALAT, jag har lyckas få de biverkingar som bara 1 av 100 lyckas få. Det är väl lyckat, inte sant?

Så igår låg jag helt däckad, så pass däckad att jag idag måste visa er en bild om hur det såg ut:

Visst är det vackert? Riktigt så dramatiskt var jag nog inte, men jag kunde inte äta eller stå upp. Så jag har legat i sängen, men endast två toalettbesök, i 29 timmar. Najs? Inte så mycket. Trots att jag fortfarande ha feber ska jag pallra mig till skolan, för jag smittar ingen, och sedan är det en massa redovisningar.
För det blir så, när andra drabbas, då får man prestera lite mer, man får helt enkelt bita ihop och falla ihop först när man har kommit hem igen.

Om ett morgonhumör

Väckarklockan ringer. Man skulle lätt kunna säga att jag fortfarande sover när jag trycker på snooze. Ah, härliga sömn.

Jag vaknar, åtminstone till hälften, andra gången alarmet säger åt mig att det är dags. Ja, jag borde kasta mina två täcken all världens väg om jag vill hinna äta någonting. Och det vill jag. Ja, jag borde sätta mina fötter på det hårda golvet om jag vill ha riktigt kläder på mig idag. Och det vill jag, förstås.

Kylan är som en vägg jag går in i när jag öppnar dörren ut till köket. Det är varmt och skönt i mitt rum. Tanken på att stänga dörren igen hinner halvvägs till vänsterhanden men så blir jag plötsligt medveten om att jag redan är uppe ur sängen och att det därför är lika bra att vara vaken.

Det första jag hör efter att jag gjort i ordning en utomordentlig yoghurt-tallrik till mig själv, det är sång. Inte den vackraste stämman jag hört och inte den jag föredragit att höra den här tiden, men den finns där och den sjunger små bitar som, för allas trevnad, borde stanna i en hockeyarena.

Sådana... incidenter är vad som drar ner mitt morgonhumör. Såvida det inte är en röst som jag vill höra, en som sjunger något någorlunda harmoniskt, klarar jag mig väldigt bra utan någon sång alls.

Svinis.

Mamma vill att jag ska gå och vaccinera mig idag, för nu får tydligen vi under arton göra det. Vi som inte tillhör någon riskgrupp, alltså. Jag vet inte om jag vill det, och det har ingenting att göra med att jag tror jag kommer börja gå baklänges eller någonting annat som är lika befängt.
Nä, det här handlar om lathet. Kön till denna vaccination lär ju vara mil lång, och jag orkar nog inte stå där när vädret ändå är som det är.

Just denna anledning, att jag inte orkar stå ute i vädret är så fail. För vet ni vad? Jag tänker vara pigg och alert (dvs, jag har dygnat igen och är nu lite för pigg för mitt eget bästa) och GÅ till skolan idag. Ja, ni hörde rätt, jag går till skolan på en dag då jag inte har sovmorgon. OTROLIGT!

Vad ska jag skryta om?

Idag har jag tagit tag i körkortsteorin, nu kör vi! (Åh vad jag är fyndig...)

Jag har även varit på jobbcoachning. Där fick jag lyssna på vilka regler som gäller, hur man skriver ett personligt brev och cv. Inget nytt och ganska tråkigt.

Men jag fick faktiskt en läxa som jag behöver hjälp med! Uppgiften är att skryta, det mest förbjudna i vårt iskalla ikea-land. Jag ska alltså berätta inför alla andra i gruppen vad jag är sjukt bra på. Hjälp.

Titel.

Jag skulle egentligen ha bloggat om det här för någon dag sen, eller var det igår?

Vilken dag jag hade tänkt att blogga om det spelar ingen roll, det är bara lite extra info som jag kastar ut lite hejvilt (<-- roligt ord, förresten?).

DILFs.

Nu råkar det vara så att jag råkade klicka mig till en, Cam Gigandet. Det är bara någonting med hela bebis-grejen som gjorde honom sexigare? Jag tror mina äggstockar spelar mig ett spratt. Men ändå, det var någonting med de där bilderna (varav en kommer så fint bli postad snart) som gjorde honom ännu hetare än vad han redan är. Faktiskt. Men skyll på mina äggstockar istället. Håller ni med? Jag vet att jag var rätt ensam om att tycka det med mina bloggkamrater här.


Men liksom.. En babysling är bättre än en barnvagn, för att öka DILF-faktorn åtminstone. En barnvagn känns så opersonligt, så kallt. En babysling är så mycket bättre, det utstrålar värme. Det utstrålar en image som säger "jag är en DILF, men så mycket mer än bara det".

Det är en rätt bra image, i mina ögon som blir alldeles för påverkad av de fina äggstockarna.
Och jag har aldrig, aldrig, använt mig av ordet äggstockar så mycket. Tror aldrig har jag använt mig av det i en blogg förut.

Nåväl.

Bilden är hämtad från community.livejournal.com/ohnotheydidnt, som förresten är en betydligt bättre och (oftast) snällare skvallersida än Perez Hilton. Allvarligt talat, mycket bättre.

En motorväg av ljus

En lång och rak väg. Lite för lång och lite för rak för att jag ska kunna låta den förbli tom. Dessutom lite för tom, ingen annan är i sikte. Trots det tvekar jag, borde jag verkligen?

Ja, det är klart att jag borde. En tom väg ska utnyttjas. Jag vrider lite lätt på ratten, så diskret jag bara kan. Och plötsligt kör jag där, mitt på vägen över vattnet, något jag velat göra sedan jag tilläts köra på egen hand. En alldeles lagom befriande känsla.

Något som inte alls är befriande är sådana saker som man kommer på sig själv med att göra, sådant som man inte alls menade. Jag utbytte några ord med en främling på kvällskvisten, en man som var väldigt snäll och trevlig. När vi yttrat våra sista ord till varandra så började jag småspringa därifrån. Jag insåg vad jag gjort när jag kommit halvvägs till mitt mål och hoppades att han inte tog illa upp.

Om jag hade lite kärlek så var den till dig

Idag är det fars dag. Jag har ätit gott fika och gett min far en tröja som jag tror kommer vara snygg på honom.

Allt detta var väldigt trevligt, men om jag ska vara ärlig så vet jag inte riktigt varför vi firar den här dagen. Har jag någon läsare som vet bättre?

Kvällsbakning av semlor

Jag och Ingi tränar på inpuls tillsammans sedan dess att hon var snäll och gav mig gratis träning i en månad där. Detta har lett till att jag nu tränar 4 gånger i veckan. Efter träningen brukar vi ofta skiljas åt, men ibland händer det att vi är med varandra.

Av någon konstig anledning kommer Ingi på att hon vill ha semlor ibland på kvällarna, och om vi är hos mig så bakar vi det. Detta resulterar till att jag nu har semmelbullar i frysen och bjuder gärna på semlor vid nästa tillfälle någon besöker mig.

Vill du ha en semla?

Trötthet.

När man inte sysslar med minsta lilla under en hel dag, och dessutom vaknade alldeles för sent, så blir det att dagen blir helt obetydlig.

Dessutom blir man trött.

Det känns så otroligt onödigt att slösa bort en dag såhär, en helgdag, jag hade gärna velat göra någonting. Jag var inställd på att ha någonting att göra, dessutom var jag inställd på att ha roligt.

Förutom detta, att jag inte gjort någonting, så upptäckte jag att någon hade norpat från min syltlängd! Må denna (som jag nu tror är lilla mor) straffas. Må hon en dag vakna upp och se att någon annan (mest troligen jag, såklart) har gett igen med samma korn!

Det var allt. Misstänker att jag kommer att ha kommit på någonting filosofiskt att säga efter att ha sett Kill Bill 1 med Emilia.

"Varför är du så negativ mot husflugan?"

Jag tror att min mor saknar Gullan, vår numera döda hamster. Hon har nämligen fattat tycke för en fluga som bott i vårt hus i vad jag tror har hunnit bli två månader. Det är vår husfluga som hon gärna skulle vilja få tam, och hon blir väldigt nöjd när den är i närheten av henne.

Jag, som inte gillar flugor särskilt mycket mer än andra insekter, funderar på hur jag skulle kunna bli av med den på bästa sätt. Samtidigt är det lite gulligt när mamma blir så glad.

Jag bad om snö

Jag bad om snö igår. Och då jag vaknade virvlade snöflingorna ner i full fart. Jag tyckte verkligen om det. Det blev ju ljust och vitt och lagom småkyligt ute!

Jag har ätit den nya marabousmaken vinter idag. Den var väldigt spännande. Jag skulle inte kalla den god, men inte äcklig heller. Om du inte är sugen på choklad är den nog toppen, men som choklad duger den inte till mycket enligt mig.

Mupparna.

Visste ni att mupparna fyller år? Tror det är idag.

Hur som helst, pga av att mupparna fyller år, så gjorde det här min dag:

Litet.

Titeln hänger inte alls ihop med resten av inlägget, lite snopet kanske, men jag kunde inte riktigt få mig själv att komma på någonting inspirerande och träffande.

Vi har börjat med FLASH på datan, och jag måste säga att det är rätt roligt. Molnen Orvar och Utbränd som jag och Emma har skapat är riktigt ägiga, speciellt när de åker omkring lite hur som helst för att vi valde att maskera våra misstag istället för att göra om dem. Sneaky sneaky.

Sedan, på IOSen, så lekte jag lite diktator och det var ganska mysigt.

Så vad vill jag få sagt? Jo, Moln med blodsprängda ögon och buskiga ögonbryn är söta, det, och att man väldigt ofta själv måste ta tag i saker och ting för att det ska bli rätt.

Knä - inget knä

"The fact is, there is no such thing as a lap. Think about it, it's there when you sit but it's gone when you stand so where does it go? It doesn't go anywhere. Meaning it never was. So a lap is just an illusion."

Vad tror ni? Jag har ingen bra uppfattning, men jag ska titta noggrant när jag reser mig upp.

Klocka: 02:33. Timer: 04:40:00. Alarm: 07:13

Det här med att sova är inte riktigt för mig. Jag får mer ångest (om jag nu ska kalla det det) över att vakna vid lunchtid än vad jag får över att sitta uppe så länge att jag blir bländad av solen.

Det är egentligen mest det här med att somna och vakna som skapar problem hos mig. Jag måste vakna vid rätt tidpunkt för att känna att det är skönt. Den här tidpunkten varierar, men någonstans mellan nio och halv tio skulle kännas bra på helger.

Att somna är inte heller min starka sida. En fråga som hängt med mig sedan jag var ganska liten är varför man måste gå och lägga sig om man inte känner att man vill eller kommer att sova. Här skulle jag vilja komma med argumentet att det är lika bra att vara vaken och få något gjort istället. Problemet är att jag ytterst sällan får någonting gjort den här tiden på dygnet, vilket gör hela argumentet väldigt onödigt.

Om jag kunde sova endast fyra timmar och vakna utvilad vore det perfekt. Om jag kunde somna i tid någon gång vore det bra. Om jag kunde vakna utvilad åtminstone en dag den här veckan vore jag tacksam.

Sov gott, vänner och fiender.

Höst

Tänk om jag hade en liten, liten apa... Nej, vänta lite... Nu blev det fel.

Det är november och fortfarande plusgrader utomhus. Snön har inte lagt sig än, även om den gjort sig påmind ett par gånger. Det är jag ganska tacksam för av de enkla anledningarna att jag tycker om att ha på mig höstkläder och att kunna cykla.

Egentligen så borde snön ha lagt sig nu, det är ju trots allt november och vi bor ganska långt norrut. Klimatförändringen gör sig påmind. Ur mitt korttidperspektiv är det skönt.

Hösten är härligt för man ses inte som konstig om man har på sig kofta, väntar, mössa, halsduk, tjocksockar och en varmare jacka. Det är helt okej att sitta inne på kvällarna med en varm kopp thé/choklad i soffan under en filt och läsa en god bok/se en film. Under sommaren är det inte acceptabelt. (Jag skulle dock inte ha något emot att göra dessa saker på sommaren...)

Fast ärligt talat är inte den här höstperioden, när alla löv ligger och ruttnar på marken och det är mörkt och rått, särskilt rolig. Jag vill ha vitt, glittrande snö!

Ibland får man minnesluckor.

Jag upptäckte precis att jag tydligen följer en blogg som heter snoppattack. Det tyckte jag var lite roligt.

Tv-världens undergång?

Vad händer när Oprah Winfrey dör? Vad ska man då se på, förutom Days, på förmiddagarna? Kommer världen stanna upp, då hon dör, för att sedan helt ge upp?

Idag hände det!

Jag har ätit flortabletter sedan mitt femåriga jag fick den ordnationen av min tandläkare. De små tabletterna har hängt med mig i 14 år och jag har problem att somna om jag inte har en tablett i munnen. Detta har lett till otaliga konstiga vita fläckar på min kudde genom åren. Det är alltså då jag har råkat dregla flor i sömnen.

Jag har för det mesta haft den helt vanliga mintsmaken på de små runda pillerna. Fast smultron, svartvinbär, lakrits och banan har väl fått prova lyckan då jag velat krydda tillvaron lite. Svartvinbärssmaken hängde med ganska länge under mellanstadiet för att bli ersatt av mint i högstadiet.

Nu använder jag sedan några månader tillbaka den nya smaken citron. Jag tycker om den för att den påminner mig om godis jag åt som barn.

Jag hade dock kvar en tablett av mintsmaken då jag köpte citronburken. Och varför först äta upp minttabletten då man kan få en spännande överraskning? Jag satte alltså ner minttabletten i citronburken och skakade om. Eftersom alla piller har samma form och färg hade jag ingen aning om vilket som var mintsmaken. Det var bara att vänta och se.

Nu är mer än halva burken slut och jag började bli orolig att jag ätit upp mintpillret utan att tänka på det. Det var då det inträffade!

Imorse då jag skulle iväg och övningsköra så hade jag lite bråttom att göra mig iordning. Jag slängde på mig kläderna och stack in tandborsten i munnen. Efter det stoppade jag in ett litet, vitt piller i munnen. Jag förväntade mig att citrussmaken snabbt skulle infinna sig. Men till min förvåning var det just minttabletten som gav sig tillkänna.

Dagen blev genast snäppet bättre.

Konsten att fundera alldeles för mycket

Jag tittade på en väldigt pedagogisk film ikväll om världens historia. Innan en handfull minuter gått hade jag fått lära mig meningen med livet, åtminstone den biologiska meningen; att föröka sig. Ett hyfsat enkelt svar.

Så om man inte vill föröka sig, vad gör man då? När man har förökat sig, vad gör man då?

Kanske kan helt enkelt föröka sig ännu mer, för att behålla meningen. Kanske kan man vänta på den filosofiska teorin. Kanske slutar man vänta och kommer på den själv. Eller så finns det helt enkelt ingen mening.

Därifrån kan man ta två vägar. Antingen accepterar man det och lever vidare med hoppet om att någon gång finna svaret på Frågan med stort F, eller så ger man upp.

Detta är konsten att älta frågor som ingen någonsin kommer att komma någon som helst vart med. Och självklart handlar det här inte alls om meningen med livet. För vem funderar fortfarande över det? Det är så antikt och vi lever ju på tvåtusentalet.

Jag var kall som en isbit för ensam var stark

Markus Krunegård skriver ofta texter som går rakt in i hjärtat, inga komplicerade ord, bara rakt på sak. Pang. För det mesta gillar jag det.

Jag fryser väldigt ofta. Jag sitter fullt påklädd och har till och med på mig en morgonrock över kläderna och har foten på "eldosan" som sitter på datorns elsladd. Men tro inte att det hjälper mig att hålla värmen nämnvärt. Jag har iskalla händer och fötter, som vanligt. Jag ryser till då kylan sköljer över mig som en våg. Tänk vad det hade varit fint att ha någon som kunde tina upp mig en natt som denna.

Jennifer

Jag är överkänslig mot, typ, alla insektsbett. Alla jag har stött på, åtminstone.

Jag har en musiksmak som alla kan intyga om är lite skum, men framförallt väldigt varierande.

Jag har aldrig samma lösenord till olika sidor, och inte för att det är mer säkert, utan för att jag gillar variationen.


Jag har väldigt nyligen kunnat lägga till ännu ett smeknamn, Jenkan som är i gott sällskap med Peppar, Jennki och Bänken.

Jag anser mig vara ensambarn, och känner mig som det, även om jag (snart) har två syskon...

.. Eller kanske tre?

Jag avskyr hycklare, men kan själv vara en ibland. Se, hyckleri redan där.

Jag läser nog 3000 sidor per år. Minst.

Jag föredrar att skapa mina egna problem, istället för att låta problemen hitta mig. Detta är inget jag rekomenderar, då det är väldigt problematiskt (ser ni vad jag gjorde där?)

Jag har migrän så ofta så att det har lett till IG-varningar förr i tiden.

Jag gillar att syssla med flera saker samtidigt.

Jag gillar planeringar mer än själva utförandet.

Jag kan inte skrika utan anledning.

Jag gillar att dygna, bara för att kunna vakna av mig själv vid halv fem tiden.

Jag är livrädd för duvor.

Jag har aldrig tyckt om pulvermos.

Jag tror jag vill bli socinom, även om jag helst inte vill jobba på socialtjänsten.

Jag är övertygad om att om jag inte fortsätter plugga efter skolan, så kommer jag aldrig återvända till det.

Jag är osäker på att jag kommer komma in på universitetet, i alla fall den utbildningen jag vill ha (socionom)

Jag har svårt att se mitt riktiga liv framför mig efter 20, det blir svart, det blir ouppnåligt.

.. Jag har inte självmordstankar, även om jag tycker om att leka med tanken att dö.

Jag tycker att musikallåtar är de mest kraftfulla.

Jag tror att jag aldrig kommer få tillbaka det tjocka, fina håret jag hade innan jag blonderade det.

Jag kan hela texten till Guldet Blev Till Sand, och har kunnat den sen jag var.. Nio, kanske?

Jag brukade sjunga lasarettvisan för fröknarna på mitt andra dagis så att de började gråta.

Jag visste inte vad som var höger och var som var vänster förrän jag gick i tvåan, efter att ha spelat Twister ett visst antal gånger.

Jag är övertygad om att det kommer bli löjligt lätt att se vem som skriver vad i den här bloggen, så pass lätt att det inte ens kommer vara nödvändigt att använda sig av namn.

Jag har nästan alltid fåniga ringsignaler.

Jag tror på ett liv efter den här röran.

Jag är Kristen, vilket kanske förklarar tron på livet efter döden.

Jag tror på änglar, och att vi alla har en.

Jag tror på att "den rätte" finns för alla, men att man mycket väl klarar sig bra med en 9a, 8a, 7a och till och med en 6a.

Jag vill verkligen bli rik.

Jag gillar läsa bröllopstidningar och vika för kanterna för att markera sidor där jag hittat någonting intressant.

Jag gillar att flyga, faktum är att jag älskar det. Speciellt flygplatserna.

Jag har svårt att verkligen fastna för en serie, tv-serie då.

Jag gillar sitta och mysa på biblioteket, en av de få platserna förutom i hemmet jag faktiskt trivs med att vara ensam.

Jag äter inte lunch på skolan om jag inte har någon att stå i kö med, och såklart sitta med.

Jag kan väldigt random saker.

Jag blir irriterad när folk saknar allmänbildning. Riktigt irriterad.

Jag är Folkpartist till min fars förtvivlan.

Jag håller dock inte med att man skall sjunga "we shall overcome" i tid och otid.

Jag dansar när jag är ensam, sjunger också om volymen är nog hög för att jag inte ska höra mig själv mer än låten.

Jag försöker mest desperat bli vän med de som inte riktigt släpper in mig, än de som faktiskt betyder mest för mig.

.. Jag skäms över detta.

.. Jag gör det för att övertyga mig själv att jag är en person man vill vara med.

Jag kom komma på mig själv att spela ut små scener, och sedan möta den frågande blicken från personen framför mig på bussen/tunnelbanan.

Jag älskar Harry Potter, och kan mer än det som nämns i böckerna.

Jag gillar läsa Twilight, men det är knappast något litturärt mästerverk. Inte heller är filmen så mycket att hurra för, men även den har nog sin charm.

Jag tror Edward visar många tecken på att vara en aggressiv pojkvän som lika gärna klipper till Bella på käften mellan raderna. Ni vet att det stämmer. Kom igen.

Jag tror aldrig att jag kommer bli "en slagen kvinna". På allvar, jag tror verkligen inte att jag kommer bli det. Jag går innan slaget kommer.

Jag gillar lära känna folk över nätet, för att se att jag faktiskt kan skaffa mig lite vänner på egen hand.

Jag gör oftast det mesta i sista sekund.

Jag älskar musik, men är väldigt omusikalisk.

Jag tror jag har PCO

Jag tror att alla har kontroll över sitt liv, det gäller bara att inse det själv.

.. Jag tror även att man inte bör tycka synd om knarkare, alkoholister eller andra missbrukare.

Jag tror många gånger att jag skulle kunna vara en bättre vän än vad jag är.

Jag tycker att man själv gör val i livet, andra gör väldigt sällan dem åt en.

Jag köper mina böcker i 99% av fallen på Pocketshop, butiken på plattan i Stockholm.

Jag har gått från att aldrig gråta, till att gråta för minsta lilla.

Jag vill nog ha ett chokladbarn.

Jag vill helst inte ha ett blondt barn, och det är inte för att jag inte tycker om dem, utan för att jag vill ha ett barn som ser exotiskt ut.

.. Chanserna för att blondt barn är dock rätt små, då jag dras till killar med brunt hår och själv har rätt mörka färger.

Jag tycker att flickebarn är mycket sötare än pojkar, när de är små. Ganska långt upp i åldrarna.

Jag gillar de små sakerna i livet, de små gesterna.

Jag avskyr ouppfostrade ungar.

Jag kan vara väldigt ekonomisk när det väl gäller.

Jag försöker vara ekonomisk så ofta som möjligt.

Jag har fortfarande inte sett mitt favoritband, Avenged Sevenfold, live.

Jag vill besöka Hong Kong.

Jag vill besöka Bondi Beach i Australien.

Jag rollar. Vet du inte vad det är behöver du inte fråga.

Jag vill ha en hund när jag har tid för en.

Jag har en vana att se framför mig hur jag river sönder en människa, om jag är irriterad på denna människa. Detta gör jag för att sedan le besvärat och inte göra ett skit.

Jag vill slåss, bara för att det är så befriande och så väldans längesen.

Jag lyssnar helst på låtar som stämmer in i mitt rollande eller mitt liv, allt annat brukar inte fastna lika bra.

Jag sitter framför datorn alldeles för mycket.

Jag har troligen skrivit mer här än vad som var tänkt.

Jag har en mamma och en pappa, och en x-tra mamma + syster och en halvbror som kletade snor på mig, och en till på väg, som jag hoppas kommer på min 18års dag då han är beräknad.

Jag har förut funderat över hur mycket pappa egentligen älskade mig.

Jag trodde jag var adopterad efter att ha läst Änglamakerskans dotter, helt övertygad om det.

Jag blev sur på mamma när jag var liten över att hon inte hade fått barn med en svart man.

Jag tror min första förälskelse var en pappa av en av flickorna på mitt dagis, han var från Kuba och svart som natten (därav det jag nämnde ovan).

.. Jag tror dock att min tur i kärlek var lika stor som den var då, inte särskilt alltså.

Jag tycker Disney klassiker troligen är de bästa filmerna som har gjorts, och deras soundtrack sviker aldrig.

Jag önskar jag var smal.

Jag önskar jag var smal för att veta hur det känns (och för att skaffa den klädstil jag vill ha).

Jag vill ha större bröst för att magen ska verka mindre.

Jag skulle göra en fettsugning ifall jag fick den betalad för mig.

Jag tror både på godheten i människor, och grymheten som vi visar upp ibland mycket väl kan vara obotlig för många.

Jag vet att jag har upplevt trauman som jag sedan trängt undan.

Jag vet att jag har trängt undan nästan hela perioden i mitt liv då mamma var utbränd.

Jag ljuger ibland bara för att jag har blivit rätt så bra på det.

Jag är glad över att Jörgen dock upp i mitt och mammas liv av två anledningar:
a) Jag blev starkare.
b) Jag fick det bekräftat att jag är en bra människokännare.

Jag ska sluta skriva den här listan nu.