Nytt perspektiv

Ankdammen i somras, saknar sommaren

Jag har börjat spendera dagarna med att se om The O.C, och första säsongen är så sjukt bra! Jag missade så mycket utav den roliga dialogen när jag var 14, och det är roligt att kunna se serien från ett nytt perspektiv.

Jag uppskattar Sandys och Seths relation mer nu och Ryan. Förra gången jag såg serien så var det bara Sethärsåsjuktbästivärlden, och inget mer. Det är bra musik, och rolig dialog mellan karaktärerna och ja, jag är fast.

Juli, augusti och september 2010

I juli åkte Jennki, Elin och jag till Jennkis stuga och tog årets enda bad.
I juli var jag i min egen stuga med far min.
I juli åkte jag på Trästocksfestivalen med Elin.
I juli hade jag och några vänner picknick uppe på Svartöberget.

I augusti var jag i stugan med far min, läste böcker vid brasan på kvällarna.
I augusti åt jag på restaurang med två vänner under min sista kväll i hemstaden.
I augusti hjälpte mina vänner mig att flyttpacka.
I augusti gick jag på Popaganda.

I september flyttade jag ihop med Elin.
I september åkte jag upp till norr för att packa flyttbilen.
I september fick vi flyttlasset och det åts middag i lägenheten för första gången.

April, maj och juni 2010

I april tillagade jag en hel kalkon.
I april åt min familj kalkonen och annan mat jag lagat till påsk.
I april åt mina vänner sedan upp resterna av påskmiddagen.
I april såg jag och de två flickorna på bilden på måndagsfilm.

I maj träffade min farmor Viola för första gången.
I maj gick min familj och jag på bröllop.
I maj gifte sig brorsan med underbara Sara.

I juni åkte jag ut till stugan för bryggutläggning.
I juni tog fina Jennki studenten och vi hade en redig fest.
I juni gick den femte grillfesten av stapeln.
I juni fotograferade jag igen.

FFFFFFFFFFUUUUUUUUU

Ni vet den där hemska, hemska känslan av att man har gjort bort sig? Den som kryper under skinnet och ens inre vuxen skäller ut alla vrår av en som inte är +78?

Den känslan har jag nu. Och den är vidrig, riktigt vidrig. Jag föreslår att ni aldrig jagar ifatt den, utan låt den springa fritt. Och spring sedan åt andra hållet.

Varför har jag den känslan? Jo, när man skickar iväg arbetsansökningar är det bäst att skriva rätt namn på arbetsgivaren, då Pocketshop (min dröm) och 7-eleven inte riktigt är samma sak...

Januari, februari, mars 2010

I januari öppnades en vinflaska med en hammare och skruv.
I januari fyllde min farmor 90 år och vi hade fest.
I januari åkte Ingi, Elin och jag till Ängesbyn på övernattning.
I januari tog jag nattporträtt av Elin i kylan.

I februari åkte jag ner till Stockholm.
I februari träffade jag Viola för första gången.
I februari såg jag Kent med Elin.

I mars åkte jag hem från Stockholm med mycket packning.
I mars log Viola för första gången.
I mars fyllde Elin år och jag bakade brownies till henne.
I mars gick jag på Minus 30 med pappa och Elin.

Just det!

Jag fyllde år för ett tag sen, och det var allt som en allt en lyckad födelsedag. Kanske ett tecken på att man som lillgammal blir just gammal snabbt. För även om jag hade fyllt år på en fredag eller lördag (jag fyller då år fjärde januari, vilket iår inföll på en tisdag) hade jag inte varit alltför sugen på att gå ut och röja.

19 år fyllda och redan tant.

Men det var inte det jag ville få fram, utan det handlade mer om tjejsnacket mellan fyra brudar i ungefär samma ålder. Det fick mig såhär i efterhand att tänka på varför jag känner mig "ensam". Den sortens ensamhet som tillhör den eviga singeln, som jag då är, varför egentligen? Jag vet ju inte vad det är jag saknar egentligen. Så varför saknar jag det? För att det hör till, eller för att det bara är mänskligt att vilja ha en liten, liten (men en alldeles egen) flock?

Flyttfåglar

Först av allt vill jag bara säga att fåglar som faller från skyn giver mig en glädje här i livet som är svår att beskriva. Synd bara att det var skator, och inte duvor.

Med det sagt, så går jag vidare till dagens agenda.

Imorgon åker jag ner till Stockholm igen, och det var ett bra tag sen jag var ner. Nu i år, eller rättare sagt 2010, var jag ner nästan varje månad. Hann nog vara där nere femton gånger, så den här vanan att flyga.. Jag älskar den. Jag älskar verkligen flygplatsen, sitta på planet och att sedan kämpa med väskan som alltid verkar lika klumpig när jag har tagit mig av planet. Jag tycker om att känna frustration över att väskan tippar omkull när jag springer för fort över ett övergångsställe och kanten var lite högre än vad jag hade tänkt mig.

Allting med själva resandet ger mig en så välkommen stress, och i vissa fall lugn. Vid det här laget är jag så van att ta flyg och bussar, att jag aldrig är den som är först av planet för att jag vet att det är ingen idé att vara först av planet för väskorna kommer inte rulla ut på bandet förrän tio minuter. Tidigast. Och det tar inte tio minuter för en att gå av planet om man tar det lugnt. Ja, om du nu inte är en av dem som står upp direkt och suckar högt över hur långsamma alla andra är.

Jag älskar att flyga och allt som hör till det, men, vad jag tycker allra mest om är att fantisera ihop var jag egentligen är på väg. För ett tag sen hörde jag om några som skulle till Oslo eller något i den stilen, och sedan hamnade på andra sidan atlanten. Sådant fantiserar jag om på planet. Sedan fantiserar jag ofta om att byta ut min biljett till Luleå till en till New York eller Rom eller Aten eller.. Ja, ni förstår.

Fantasier. Mitt huvud är fyllt av dem.

Tankspridd

Frank och jag borstar tänderna på trästocks-campingen 2007

För några dagar sedan var jag väldigt tankspridd. Efter att ha sovit bort halva dagen tar jag mig till badrummet för att borsta tänderna. Jag tar tandborsten i handen och sträcker mig vant efter tandkrämstuben, och det är just där någonting går snett i mina tankar. Istället för att lyfta upp tandkrämstuben, skruva av locket och sedan pressa ut tandkräm på tandborsten sträcker sig min hand automatiskt till tvålpumpen och jag inser att jag har satt tvål på min tandborste.

Quitters don't fight

Trots att sista tentan i Svenska I stundar tar jag mig inte för att plugga. Helt plötsligt har disken blivit mer intressant än att läsa kurslitteratur. Då bör det tilläggas att den här delkursen handlar om intressanta saker som genus, dia/etno/sociolekter och samtalsanalyser.

Beror mitt icke-pluggande pga. att jag är rädd för att misslyckas? Jag har alltid tyckt att det är bättre att aldrig ha försökt, för att då kan man inte misslyckas. Varför är jag så rädd för att misslyckas? Egentligen är det ju bättre att faktiskt göra något, och om ens ansträngningar inte räckte till så gör man det bättre nästa gång.