En resa

Jag sitter på ett flygplan med destination Aten. Mitt trossamfund har bestämt att man vid en viss ålder ska åka till Aten tillsammans med andra medlemmar och nu är jag alltså på väg.

Resan gick bra och vi är äntligen framme i värmen. Jag gillar valet av stad eftersom jag uppskattar antika saker väldigt mycket, så hela första dagen går åt till stadsvandring. På kvällen blir jag kontaktad av en man som man vad jag förstått inte borde säga nej till. Han har män ute på gatorna som väljer ut en eller några personer då och då.

Han vill att jag ska besöka hans bostad och jag knackar på exakt den tid han meddelat. Det är stort inuti, som att han bor i ett mindre palats. Jag går försiktigt längre in, kikar uppåt på det vackra taket och undviker att gå in i de pelare som finns här och var. Till slut ser jag honom. Om det inte var år 2009 så skulle jag säga att han sitter i en tron. Han hälsar, inte så entusiastiskt, och håller fram ett kuvert. Jag hade listat ut det tidigare, att det här inte bara var ett besök men nu får jag det bekräftat. Jag öppnar kuvertet och drar ut pappret inuti. Varför han inte pratar med mig istället begriper jag inte men att ifrågasätta honom känns inte som en bra idé. Brevet säger att jag ska stjäla åtta väldigt speciella blommor och lämna dem till honom innan jag åker hem. Jag vågar inte göra annat än nicka och då pekar han mot dörren. En man visar mig ut och jag går tillbaka mot hotellet i mörkret.

Det är förmiddag. Jag och de andra i mitt trossamfund är nästan framme vid det som är vårt mål med resan; ett stort, gammalt tempel med två höga pelare på vardera sida. Pelarna är hem åt varsin staty av en grekisk gud och den vi kommer att använda oss av står Poseidon på. Att det är ett stort tempel är förresten inte sant, inser jag nu när vi kommit fram. Byggnadsarbetare håller på för fullt med att riva det och det faller stenar här och var. Trots detta måste vi använda pelaren eftersom det är viktigt för vår tro.

Vi ser oss omkring och går sedan mot en liten lokal i närheten. Inuti står några bord och stolar och vi sätter oss för att diskutera idéer. I slutet av vår vistelse är det nämligen tänkt att vi ska hålla tal och varje person måste nu bestämma vad talet ska handla om. Det är helt fritt och jag försöker verkligen utnyttja tiden vi har fått.

Tre dagar senare är det dags. Vi är framme vid pelaren och det är solnedgång. Vi får klättra upp en och en för att hålla tal och jag är sist ut. Arbetarna runtomkring verkar inte bry sig om att det snart är natt och de kastar stenar överallt. Till sist är det min tur och jag börjar klättra. När jag kommer upp tittar jag ordentligt och inser att hela staden syns härifrån. Det är alltså en ganska bra bit ner till marken och det gör att jag får tunghäfta. Jag blundar en stund men det hjälper inte alls. Det har blivit väldigt mörkt, men arbetarna fortsätter. Problemet är att de inte längre vet var de slänger de stenar som är ivägen för deras arbete. De andra medlemmarna i samfundet är så uppmärksamma de kan vara för att undvika att få en sten i huvudet. Jag bara står där och stirrar på himlen.

Det här var en dröm jag hade inatt och den skiljer sig inte från andra drömmar när det kommer till slutet. Jag vet inte vad som hände med mig eller med blommorna jag skulle hämta. Det förblir ett mysterium.

Var är min MAT?!

Jag KRÄVER att min nasi-goreng ligger på min tallrik inom två minuter. Jag. KRÄVER. Det!

KRÄVER!!!



.. Senare kommer det komma ett inlägg om julefrid, men inte nu, för jag är hungrig och UPPRÖRD!

Från oss alla...

...till er alla, en riktigt god jul!

Jag törs nog hälsa från hela bloggsällskapet och säga god jul till våra läsare. Jag hoppas att både ni och vi ska få en trevlig julhelg.

On another note: Det snöar fantastiskt mycket här och det är underbart. Det blir en väldigt vit jul i år. Ett tips är att undvika att ta bilen på en åktur den här tiden på dygnet. Ett annat tips är att ta med hemnycklarna när ni går ut, ifall någon skulle få för sig att låsa ytterdörren.

God jul!

Uppesittarkväll

Ikväll satt nästan hela familjen (alla som är över arton) bänkade i soffan för att spela bingolotto. Jag fick äran att vinna 100 kr kontantvinst och mor min vann en miljonbingolott.

Jag tycker om att spela bingo. Gör du det?

Uppskattning

Jag ställde två alarm innan jag somnade. Ett klockan nio och ett till klockan tio, då jag hade tänkt kliva upp. Morgonens planer misslyckades totalt.

Hela poängen med det första alarmet var att jag skulle vakna och inse att jag har jullov och får sova hur länge jag vill. Det är då jag tycker att det är som skönast att somna om, när man har vaknat lite tidigare och faktiskt får somna igen. Jag gjorde mig själv irriterad genom att helt enkelt slå av alarmet och somna om utan vidare tankar. Jag skulle ju uppskatta det där, inte ta det för givet. Som grädde på moset klev jag inte ur sängen förrän klockan elva och fick alltså ingenting gjort på förmiddagen.

Det fina med att kliva upp, det som gjorde mig på betydligt bättre humör, var all snö. Det snöade sådär vackert som jag skulle vilja att det alltid snöade. Stora, underbara flingor hade gjort alla parkeringsplatser utanför till en enda stor lekplats för snöälskande människor.

1986

Så pass länge har det varit snödjur i stadsparken (jag lyckades motstå frestelsen att skriva "snöodjur" och få det låta som en skräckfilm). Det är rätt länge, och jag märkte förra veckan när jag gick till skolan från Smedjan att det redan verka vara ett nytt djur på gång.

Jag har haft väldigt många mysiga minnen i den där parken, och många av dem har varit när man åkt nerför en varg, älg eller lodjur. Det är en väldigt fin tradition, som Luleå kommun har.

Därför undrar jag, lite spontant såhär, vilken är din favorit?

Om ni nu inte kommer ihåg vilka djur vi har fått åka nerför deras ryggar är, så kommer det här:

1986. Då barn, då åkte man i en tupp. Man kan ju undra varför just en tupp valdes, för det känns inte riktigt som ett djur som mår bra på vintern.


1987. En katt. Ännu en gång måste jag säga att valet av djur var lite konstigt. En katt? Särskilt nordiskt djur är det inte heller, för den delen. Men nåväl, en katt var det, och jag tänker inte ändra på historien.


1988. Gråsälen! Oh yeah! Äntligen ett djur jag inte får impulser att vilja protestera emot.


1989. Berguv. En sorts fågel, såg lite ut som en uggla som isskulptur i alla fall.


1990. (BOO YEAH, Beli och Ellen föds!) Vad är grejen med fåglarna? Nåväl, en domherre var det dags för iår. Betydligt bättre än en duva, domherrar är bra fåglar.


1991. (BOO YEAH, massa andra jag känner föds!) Talgoxe. VAD ÄR DET HÄR?! Bara fåglar? VAD ÄR GREJEN MED FÅGLARNA?!!?


1992. (BOO YEAH, bästa året ever för jag föds! Och andra jag känner, men framförallt föds jag, och det är det bästa som har hänt världen) En ekorre! Det är så bra att det kom en ekorre efter alla dessa fåglar, för vet ni vad? Ekorrar brukar äta fåglarnas ägg och ta livet av fågelungarna :)


1993. "Större hackspett". Vadå? Var inte en vanlig hackspett nog bra? Var hackspetten hämnaren utskickad från alla andra fåglar för att ekorren hade ätit upp deras ägg? Vi får nog aldrig veta.


1994. Åh, den här gillar jag! Kommer inte ihåg den, alls, men jag gillar den ändå! En härlig, listig räv var det detta år. En röd räv. Rödräv.


1995, BRUNBJÖRNEN! Okej, jag ska inte låtsas, jag kommer inte ihåg den här heller.. Jag var ändå bara tre år, det är inte ens säkert att jag har åkt i den här.


1996. Äntligen! Nu börjar jag faktiskt minnas våra älskade isisar! 1996 var det vargen, och det äger, för vargar är vilda hundar, och jag älskar hundar.


1997. Älgen. Hur coolt som helst, för det är en älg. Morfar brukar skjuta älgar.


1998. Lodjuret! ACK, en riktigt klassiker. Det är lodjuret som brukar visas upp på bild, på vykort. Lodjuret, det är en riktig pärla.


1999. Året innan millenium, det är stort, så vem fick äran att vara värd för stadsparken? Jo, en hare. Ärligt talat, kunde de inte ha tagit någonting lite mer maffigt än en hare?


2000. Som den här jäkeln! Kungsörnen! Som en sammanslagning mellan den lilla kungsfågeln (ska blogga om det där senare, vilken rip-off) och örnen. Såklart det äger, Örnen äger ju så.. Ja.


2001. Fjällrävar är så söta! Och 2001 var det en fjällräv. Konstigt nog minns jag inte den överhuvudtaget, men inte heller minns jag kungsörnen..


2002. En tjäder. Tänker inte säga någonting mer än att tjädrar blir grymt elaka under parningstid.


2003. En söt hermelin! Jag älskar detta djur, eller inte. Men det är fint, och snödjuret blev också fint det här året.


2004. Järven, najs. Järven är ett bra djur, rovdjuren är de coolaste snödjuren.


2005. Lavskrika. Vad fan. Jag kommer inte alls ihåg den. Hann dem montera upp den och hann den smälta bort under tiden jag var i Stockholm? Inte coolt.


2006. SAMMA SAK MED RENEN?!!?!?!!


2007. ... Jag är glad att jag missade laxen. En lax? Jahapp. Okej. En lax. Inte alls fult, nä då, inte alls. En lax.


2008. Fjällämmel! Underbart. Lämmlar är mysiga, faktiskt. Går över saker. Men tydligen tar de inte livet av sig genom att hoppa från stup, det var lite tråkigt, för jag hade fått så fina bilder i huvudet.


2009. Det skulle vara iår alltså. Eller blev uttern uppsatt redan i januari? Jag minns hur som helst inget djur från början av det här året, så det kanske var en utter trots allt. Hur som helst, en utter.




Vet ni hur man väljer vilket djur som ska bli stadsparksvärd (benämningen är min, så det så)? Jo, det bedrivs en omvärldsbevakning. Så det djur som folk tycker synd om, det blir stadsparkvärd!


Allra helst vill man ha uppe en stadsparksvärd innan jul, men vädret brukar vara så dåligt (dvs varmt) så det blir först i januari. I år verkar det dock bli strax, strax efter jul. UNDERBART! Han som är chef över det hela, kallas för "Överste Snögubbe". Mys.
Så här såg det ut 1987, visst ser det härligt ut? 80-talet hade jag velat uppleva, nåväl. Så här härligt var det.

En av nio gillar inte pepparkakor!

Det har uppdagats att en av nio personer inte gillar pepparkakor. Jag är en av dem som kan äta pepparkakor men jag tycker inte det är speciellt gott. Jag röstade dock inte i enkäten.

Julstök

Nu har den här bloggen ett inlägg mer än vad min egen har. Det är... stort? Jag vet inte.

Jag har som ni kan se på bilden slagit in julklappar de senaste dagarna. Jag har en julklapp kvar och det känns lite tråkigt. Jag älskar verkligen att slå in paket, för mig är det en av de bästa sakerna med julen.

Eftersom min sista lektion inträffar imorgon så kanske jag finner tid för att göra lite julgodis efter helgen. Den som lever får se.

Avslutningen

Jag glömde faktiskt bort avslutningen i mitt förra inlägg. När jag ändå pratade om påsar hade jag tänkt nämna hur jag håller dem när jag har många. Nej, jag kan inte bara hänga dem på handen allteftersom jag får nya, utan måste ordna dem efter storlek. Den största påsen ska helst vara närmast kroppen, och sen går de i storleksordning utåt.

Jag skulle tro att detta beror på att jag gärna vill att alla påsar ska synas, och om en liten påse hänger mitt emellan alla andra så syns den inte. Alla är lika värda och alla måste få synas.

Ledarskap.

Jag gillar verkligen min linje som jag nu går sista året på. Vad jag gillar mest, utöver valmöjligheterna, är nog alla våra redovisningar. Minsta lilla redovisning är alltid intressant att höra på, och det finns ingen bättre publik än andra ledarskapare (seriöst, andra linjer brukar verkligen suga på att vara.. Alert).

Bara idag, jag gillade verkligen redovisningarna om Romantiken och om Invandrarproblematiken.

Ledarskap äger ut alla andra på redovisningar, det finns inget att protestera emot här. Försök inte ens. Det går inte.

Tjohej.

Pytt innanför pannan

Jag kan börja med att varna er, för detta kommer att bli ett osammanhängande inlägg.

Den senaste tidens träning har påmint mig om faktumet att jag alltid blir sugen på något särskilt när jag tränar. Det handlar oftast om frukt, och päron är en återkommande sådan. Förra veckan var det vattenmelon. Det som är både bra och dåligt med det här är att jag bara verkar vara sugen på det under tiden jag tränar. När jag väl fått på mig ytterkläderna och är på väg hem släpper suget.

En vän har idag upplyst mig om att många butiker inte riktigt har tänkt till såhär i juletider. Titta på människors påsar när ni går på stan nästa gång. Många av dem är genomskinliga. Det enda jag har tänkt på tidigare när det gäller det här är att det ser lite tråkigt ut med genomskinliga påsar. Det jag blev upplyst om var alltså att det är väldigt dumt att ha sådana påsar just nu, eftersom man mycket väl kan träffa på någon man känner på stan och varför skulle man vilja avslöja vad man köpt innan julafton?

"Har du mamma eller pappa hemma?"

Det var en tidig tisdagskväll i mitten av december år 2009. Den 19-åriga Ellen hade precis satt sig ner framför sin laptop och satt igång den serie som hon för tillfället såg, Everwood. Ellen tycker väldigt mycket om berättelsen om den lilla bergsstaden i Colorado. Så pass att hon faktiskt skulle säga att den kommer på andraplats av alla serier som ligger henne varmt om hjärtat.

Ljudet av den ringande telefonen började sprida sig och ljudvågorna nådde snabbt Ellens öron. Hon reste sig upp och gick till telefonen

"Hej det är Ellen." Hon trodde att det vara någon av föräldrarna som vanligt, eftersom det endast var dem, hennes farmor och Ingi som brukade ringa hennes hemnummer.Till hennes förvåning var det en telefonförsäljare.

"Öh, hej." Han lät lätt förvirrad.
"Hej."
"Har du mamma eller pappa hemma?"
"Öh, nej." Haha! Han tror att jag är ett barn. Enkelt sätt att slippa denne telefonförsäljare, det är ju bara att säga att de inte är det, och det är ju inte ens en lögn.

"Jaha. Vet du när de kommer hem?"
"Nej."
"Okej... Men då ringer jag på ett par timmar då. Hejdå"

Ellen skrattade gott för sig själv. Hon tycker inte hon låter så liten så att någon måste be att få prata med mamma eller pappa. Dessutom ringde telefonförsäljare till ett nummer som är registrerat till Ellen och kopplad till en adress som bara Ellen bor på.
Hon antar att det var en sådan där automatisk växel som ringer upp slumpmässiga nummer och sedan kopplar samtalet till en säljare. Annars var den här killen väldigt ute och cyklade.

Mysteriet på Bergnäset

Jag har lyckats hitta tre alternativ till den senaste veckans händelser i huset. Antingen är det någon familjemedlem som ljuger, är kraftigt förvirrad eller så har vi ett spöke som inneboende.

Ett nyinköpt, oöppnat juicepaket stod utan anledning i skåpet där vi brukar ha glas, och det är ju verkligen inget kylskåp. Dessutom har någon tagit fram en limpa bröd ur frysen och lagt den på köksbänken.

Ingen tänker erkänna sig skyldig eller ens möjligtvis skyldig. Jag är i alla fall helt säker på att det inte var jag...

Det är inte tröttheten, som är problemet.

Att vara trött står jag mer än gärna ut med när man dygnar för att man ska ha en mer normal dygnsrytm. Jag klarar av det, jag förstår att det är ett pris man betalar när man dygnar.

Vad jag däremot inte gillar, det är att ögonen mina blir så fruktansvärt röda. Jag ser ut en den där knarkande handduken i South Park.

Det är aldrig tröttheten som är problemet, det är knarkar-ögonen.

Tolv timmar senare

Jag vaknade i ett ryck idag. Telefonen ringde och sömndrucken som jag var fumlade jag snabbt reda på telefonen. Det är tur att jag inte har nån som flyttar på den medan jag sover, eftersom konsekvensen av detta skulle bli att nästan helt blinda jag inte skulle hitta den då. För utan glasögonen är mina sömnfyllda ögon inte dugliga till i princip något.

Ingi ringde och informerade mig om att hon planerade ett besök under kvällen. Jag inser mitt i samtalet att klockan är över två och att jag stängt av väckarklockan i sömnen, igen.

Som ett spjut tränger tanken av att jag för en kvart sedan skulle ha varit uppe hos min farmor, som bor en trappa upp, för att baka pepparkakor, sig in i mitt huvud.

-NEEEJ! Jag ska ju baka pepparkakor hos farmor nu! Men du, jag hör av mig senare.
Klick.

Kastar på mig mina kläder, borstar tänderna och sedan tar jag pepparkaksdegen i handen och går upp.

-Ursäkta att jag är sen, men jag råkade sova fram tills nu.
-Sov du fram till nu?! Men Ellen då! Har du varit uppe hela natten?
-Jag hade kompisar över till kl fem imorse.
-FEM? Hade du främmande till klockan fem på morgonen. Ja, herre min gud.
(Samtal mellan mig och farmor)

Sedan satte det årliga pepparkaksbakandet igång. Jag kom underfund med att jag inte gillar att baka pepparkakor. De är inte speciellt goda, jag äter inte deg och det är jobbigt att hålla på att föra över den utkavlade kakan till plåten utan att den går söder. (Julbocken var inte på humör för att leka idag)

grbrjgnalhiheghe?

Allvarligt talat, om man nu kör på någon så har man väl åtminstone vett nog att stanna bilen? Jag tycker inte ursäkten "han/hon blev nog så chockad så.." är godtagbar. För man kan annars vända tillbaka, för när någon är påkörd brukar det ändå ta sin lilla tid innan ambulansen kommer fram. I det här fallet hade personen minst tio minuter på sig att ta sig tillbaka, faktiskt.

Om man nu inte hinner tillbaka, då bör det vara rätt lätt att veta vilket sjukhus personen ifråga skulle kunna ha åkt till, och då kan man åka dit. Vad i helvete, ansvar? Medmänskligt ansvar, ditt lilla pucko?

Och förresten. Man stannar inte, och låter personerna börja gå över vägen, för att sedan gasa på.

Puckots körkort borde rivas itu, och sedan tycker jag att några droppar arsenik i maten kommer göra det lilla puckot gott.

Förresten, mamma blev påkörd idag.

Now the girl is stressed.

Jag gillar verkligen Monster plattan med Lady Gaga, men det är nog för att jag blir poppigare och poppigare för varje år som går. Men det gäller inte nutids-pop egentligen, utan även.. Lite längre bak i tiden.

Men det var inte vad jag hade tänkt att skriva om, men min dåliga vana att börja svammmla gör sig så fint påmind.

HUR SOM HELST. Jag har sett säsongsavslutningen av Glee nu, och jäklar, det är alldeles för långt till April! Det var inte ens mitt favoritavsnitt, men, jag vill se mer, och nu måste jag vänta så djävulskt länge tills jag kan det. Kommer säkert se om flera avsnitt, som jag har gjort med Big Bang Theory (se det). Sheldon är lite kärlek, som jag tror Emilia sa, han är missplacerad på jorden.

Det här blev verkligen hoppigt, för jag hade tänkt skriva lite om stressen jag känner just nu, den stress som jag tror många känner såhär i slutet på terminen eller bara allmänt inför julen. Jag personligen måste verkligen hinna köpa mina julklappar, för jag hade tänkt att posta dem så att jag faktiskt får julklappar och födelsedagspresenter. Låter väldigt ego, men det är frustrerande när somliga tror att man kan kasta ihop det till en sak. För nä, det kan man inte. Eller jo, det kan man, men då ska det helt enkelt vara en dyr present, då har jag förstående över att det blir en och inte två julklappar/presenter. Annars: nej.

Så jag ska skicka ner presenter till Stockholm, och hoppas att de gör detsamma. Annars blir det ju verkligen ett misslyckande, och misslyckade planer tycker nog väldigt få om. Jag gör inte det, åtminstone.

För det är egentligen bara Stockholmsfamiljens julklappar jag behöver oroa mig över, för morfar och jag har nämligen en väldigt fin tradition. Någon gång i december så hämtar han upp mig efter skolan, och så går vi tillsammans och handlar julklappar åt mormor, mamma, Nenna och Anna. Sen sticker vi iväg var för sig några minuter och handlar åt varandra, och sedan tar vi kanske en fika eller någonting sådant för att avsluta vårat julhandlande.

Jag gillar den traditionen, men det kanske bara är för att jag gillar morfar. Och så gillar jag traditioner.

Win win situation.

Oj oj, det är morgon!

Min mage kurrar. Den brukar göra det när jag vaknar tidigare än vad man borde göra. Och nu måste jag äta frukost, för min mage kurrar.

Om samåkning

Jag har inte haft särskilt stor lust att blogga på ett tag, men jag vet att jag kommer ångra mig om jag inte delar mina två bussupplevelser från gårdagen med er.

Var? Gymnasiebussen.
När? Strax innan 08:00
Och själva poängen är..? Jag satte mig som vanligt på en rad med två säten och hoppades att ingen skulle sätta sig bredvid mig, för det är oftast någon från idrottsprogrammet och de har många saker med sig och då blir det trångt. Självklart satte det sig en idrottselev bredvid mig. Det hade varit helt okej, om han bara inte suttit så nära. Jag gillar inte när den som sitter bredvid mig har sin högerarm ovanpå min vänstra. Då blir det stelt och tråkigt att åka buss.

Var? Smedjegatans busshållplats.
När? Ca 09:35
Och själva poängen är..? Jag ställde mig på ett lagom avstånd från vägen och väntade på att bussen skulle rulla fram. Jag var den första och enda personen som stod där och väntade, alla andra såg väldigt ointresserade ut. När bussen nästan hade rullat fram till mig ser jag hur någon svischar förbi mig. Det var en kvinna i 40-årsåldern som tydligen hade så bråttom att hon var tvungen att springa in framför mig. Dessutom betalade hon kontant så jag fick vänta utanför bussen. Jag har egentligen ingenting emot att hon gick före, men jag undrar vad hon hade så bråttom till.

Jag är antagen!

Jag är antagen på mitt förstahandsval i Stockholm! Jag är en av 11 antagna totalt och av 7 på gymnasiebetyg. En stor del av mig vill hoppa upp och ner och bara börja packa. Men jag kommer att tacka nej till platsen som det ser ut nu. Jag är ju mitt uppe i körkortet och ska inte sticka innan den är klart. Boende i Stockholm är ju ett annat problem. Och en liten del av mig vill inte lämna Luleå. Trots att det inte ser ut som att jag får jobb på länge.

Jag börjar bli less på att tänka att snart så! Har i alla fall en engelska kurs på distans nu i vår.

Det blir värre

Jag skrev i förra inlägget om att jag lyckades sova två timmar för mycket. Idag hände det igen, fast snäppet värre. Jag hade ställt alarmet på halv nio och tänkte kliva upp då. När klockan var tio vaknade jag utan ett minne av något ringande alarm. Jag hade alltså lyckats stänga av mitt dubbla alarm utan att vara vid mycket medvetande.

Det är såna här dagar som jag är glad över att inte ha stressigt på morgonen. Jag klev upp halv elva och såg på senaste avsnittet av Gossip Girl och Accidently On Purpose, diskade, åt frunch och klädde på mig i godan ro.

Jahapp.

Så nu har servern här på skolan gått och tagit livet av sig. Det betyder alltså att INGEN kommer åt sin användare just nu, och det här är sista veckan man kan lämna in sina flash-arbeten. Jag behöver hjälp i mitt arbete, så det här sög ju apa, minst sagt.

SERIÖST, hur lång tid ska det ta innan man får sätta igång och jobba? Inte ens dreamweaver kan jag hålla på med! Pappa har antigen inte skickat den, eller så är den skickad till någon helt annan JES001. Pfff.

Det här suger så hårt.

Jag vaknade med ett ryck

"VAD ÄR KLOCKAN?!"

Tanken slog ner som en blixt i mig och avbröt friden som bara minuter tidigare huserat min kropp. Med blinda sömndruckna ögon började jag söka efter mobilen. Även om det mest var handen som utförde något arbete.

"Ställde jag inte klockan på tio? Var har jag lagt mobilen?"

Efter en del fumlande så hittades den magiska lilla apparaturen under min kudde. Jag hade alltså tryckt av alarmet och lagt den nära till hands för att kunna svara om någon vänlig (eller ovänlig) själv fick för sig att ringa.

"Bara fem minuter till, sen kliver jag upp"

Det är inte bara SL som kan trolla med tiden, utan även sömnen. (Ni vet, man står och väntar på tunnelbanan, det står tåget mot Akalla ankommer om sju minuter. Det är då det händer, det magiska! sju minuter ändras inte på tre minuter, alltså borde det ha stått tio minuter från början, men SL lyckas styra tiden! Är det inte magiskt?) Även drömmarnas land lyckas ändra tidsuppfattningen. Fem minuter blev till två timmar.

Som tur var så är det lördag och kvällen innan spenderades med Elin och Ingi. Det blev en tre timmar lång diskussion om miljöpåverkan av höjd bensinskatt. Pust.

På tal om resan.

Jag fick inte alls nå´ mycket till sömn på tåget. Jag tror jag är för lång och för bred, helt enkelt.

Mu.

Stockholmsresan och julkänsla

Jag vet att det var ett tag sedan jag skrev ett inlägg, och det beror mest på att jag inte har haft lust att göra det. För så fungerar jag, ibland vill jag inte skriva och andra gånger vill jag skriva hur mycket som helst.

Sist jag skrev så var det dags för konsert och Stockholmsresa. Den resan var ytterst trevlig.
Vi bodde fint hos Elins faster och gick runt i stadens affärer. 3-D bio sågs och filmen var Up. Jag tyckte att den var väldigt snygg och mysig (sen var ju brillorna man fick väldigt stylish).

Jag hann åka till Nynäshamn och besök min broder, och där spenderade jag natten mellan söndag och måndag. Skrapade tapet och såg på film. Det var en fin lägenhet de köpt och alltid trevligt att träffas.

På månaden var det äntligen dags för TEGAN AND SARA! Förväntningarna på förbandet var inte alls höga, men Austronautalis var riktigt härlig. Fick han autograf efter spelningen. Tegan och Sara var var fina och spelade lite över två timmar, och det var underbart. Hamnade dock bakom en lång kille, och såg knappt något.

Att sova på tåg är jag numera van vid, så det gick väldigt bra och ryggsäcken var utmärkt att resa med. Nog om resan.
____________________

Nu är det december och julen är väldigt nära. Jag har dock ingen julkänsla, har inte ens en julgran här i min lägenhet. Har sett julkalendern, men julkänslan infinner sig inte. Fast jag brukar mest ha julkänsla efter lucia, så vi får se.

Har du någon julkänsla än?

Var tog julstämningen vägen?

Det här inlägget kommer inte handla om allt regn som någon hällt över vår vackra stad den senaste tiden. Det snöar faktiskt nu, rejält.

Nej, det handlar om Ellens slutsats: "Jag behöver inte ha någon egen julgran, för det står ju en stor gran på andra sidan gatan!"

Var tog julstämningen vägen Ellen? Den mysiga känslan av att ha en julgran (i alla fall en liten) som lyser upp i vintermörkret borde få infinna sig varje år. Men så är jag väl lite mer blödig när det gäller sådana saker.