Vid det här laget har nog hela Norrbotten hört det, och stora delar av Norrland. Även en här och där i Dalarna, Västgötland (åhvadjagintekanlandskapochlän) och Stockholm hört det här. Att
min pappa och
min faster blev överfallna i tunnelbanan för några dagar sen.
Det här är andra gången, och även första gången fick en att inse att världen faktiskt inte är så trygg, så var det här så mycket värre. Så fruktansvärt värre.
Visst, man har ju fattat det. Men det sjunker inte riktigt in förrän det händer en själv eller någon som står en nära. Och vem står en närmre, än ens föräldrar? I mitt fall, åtminstone.
Vad som får en att hoppa på någon helt oprovocerat kommer jag aldrig kunna sätta mig in i, men jag kan förstå att man är sjukligt aggressiv, och av någon anledning ser det som en strid att vinna. Dock kan jag inte förstå vad som får en, efter flera slag och sparkar, att fortsätta slå ner kroppen inte längre reagerar. Det är inte sinnet som har stängt av, det är kroppens
instinkter som har lagt av. Vad får en att sparka mot en annan människas huvud som en fotboll, utan minsta lilla anledning? Människan som ligger på marken har inte gjort dig någonting. Har inte slagit dig, har inte terroriserat dig, har inte yppat minsta förolämpning åt ditt håll. Inte heller har den gjort din familj, eller dina vänner, någonting.
Ändå bryr du dig inte ifall människan på marken, med små barn hemma, överlever dina hårda sparkar eller tar sina sista andetag på grund av dig.
Hur tänker du? Vad är det som driver dig?
Kom inte och säg att droger eller alkohol skulle locka fram det här beteendet, eller rättare sagt skapa det. För det, kära du, finns inte med på kartan. Jag har varit full, och int' fan har jag fått för mig att sparka in någons ansikte för skojs skull. Inte heller har jag hotat att döda någon. Det värsta jag har gjort, är att be om ursäkt för att jag är full och om och igen så att jag (mest troligen) slår myggor i vem som är irriterande.
Hur tänker du, när du bestämmer dig för att förstöra någons liv?
Det värsta i den här historien, och samtidigt det bästa, är att de psykiska menen är värst. Aster kommer ihåg allting, så jag undrar, hur tänkte du när du lät henne tro att hennes barn inte längre hade någon pappa. Eller att hon nyss förlorat sin bästa vän?
Hur tänkte du egentligen, när du sprang iväg för att hämta en kompis för att ens våga attackera i första taget? Var du så pass feg, att du var tvungen ha ett övertag utöver överraskningsmomentet?
Tänkte du någonsin på att människan du sparkar på aldrig kommer glömma det? Var det kanske det du var ute efter, att hävda dig genom att söndra?
Du är en riktigt patetisk människa, det vet du troligen redan. Om inte, så kan jag gladligen informera dig om detta. Om du vill, så spottar jag dig gärna i ansiktet också. För du är vidrig, riktigt jävla vidrig.
Jag vet inte vem du är, jag vet inte ens hur du ser ut. Men ändå vet jag att du är rutten, helt rakt igenom. Jag bryr mig inte ett skit ifall du har haft en taskig barndom, jag bryr mig inte ifall du hade druckit eller skjutit upp den kvällen. Det jag bryr mig om är att du får sitta inne, och om jag har riktigt tur så spöar någon där inne i sin tur upp dig.
Man kan känna av rädsla, och du måste ju vara en rädd liten sak, som inte ens kan slåss ensam.
Allra helst skulle jag vilja vrida tillbaka tiden, med några få ändringar. Kanske sticka dig innan du ens hann tänka tanken på att mata in slag två.
Vet du hur mycket jag grät? Vet du hur svårt det var att andas, när man får höra att sin pappa ligger på sjukhuset med tre hjärnblödningar? Vet du det? Hoppas du får veta det, för du förtjänar det.
Vet du hur det känna att gråta så hysteriskt att man glömmer bort att andas, för att man tror att man inte har någon pappa längre, när man bara är arton år? Vet du det? Om du vet det, så är du ännu vidrigare för att du medvetet skapar den situationen för någon annan.
Tänkte du ens på att mitt hjärta gick itu? Tänkte du ens på mina småbröder? Hade du ens brytt dig ifall du hade gett dig på Aster också, om hon själv inte hade tänkt på sina barn? Hade du brytt dig det minsta lilla om att två pojkar på två år samt sex månader blev föräldralösa? Hade du det? Jag tror inte det, för du är hjärtlös. Du får en kick av att förstöra liv.
Du kommer hamna i helvetet. Det är inte ofta jag tror det om någon, syndernas förlåtelse och hela den baletten, men du, äckliga varelse, kommer inte få den. Jag tänker se till att du inte får den, I got friends on the other side, till skillnad från dig. Du har säkert satt någon där i förtid.
Jag hatar dig. Jag verkligen hatar dig, men jag vill ändå se ditt groteska ansikte. Jag vill veta vem jag hatar mer än Jörgen. Ni skulle säkert bli ett fint par, ska du veta.
Och nu, ska jag lägga upp en bild. Så du, om du någonsin skulle trilla in på den här bloggen, får veta vad du tänkte ta ifrån mig. Från Jacob. Från Joel. Från Naomi. Från Aster. Från alla jävla Sjödinare. Till och med Strömbäckare.
Jag har hunnit med att skaffa nya glasögon, packat som ett gehu, haft sömnbrist till följd av packning och stress, flyttat till Stockholm, gått på Popaganda, varit på IKEA, och haft upprop.
