En lång och rak väg. Lite för lång och lite för rak för att jag ska kunna låta den förbli tom. Dessutom lite för tom, ingen annan är i sikte. Trots det tvekar jag, borde jag verkligen?
Ja, det är klart att jag borde. En tom väg ska utnyttjas. Jag vrider lite lätt på ratten, så diskret jag bara kan. Och plötsligt kör jag där, mitt på vägen över vattnet, något jag velat göra sedan jag tilläts köra på egen hand. En alldeles lagom befriande känsla.
Något som inte alls är befriande är sådana saker som man kommer på sig själv med att göra, sådant som man inte alls menade. Jag utbytte några ord med en främling på kvällskvisten, en man som var väldigt snäll och trevlig. När vi yttrat våra sista ord till varandra så började jag småspringa därifrån. Jag insåg vad jag gjort när jag kommit halvvägs till mitt mål och hoppades att han inte tog illa upp.
Busigt av dig att köra mitt på vägen!
SvaraRaderaVad pratade du ochgubben om?
.. Varför sprang du iväg från honom?
SvaraRaderaHan frågade mig om lysena på bilen skulle vara tända, och jag sa att de släcks automatiskt efter en liten stund, och så tittade vi på när de gjorde det och sen sa jag tack för att han var snäll.
SvaraRaderaJag har ingen aning om varför jag sprang, det kändes bara bra...