Jag sitter på ett flygplan med destination Aten. Mitt trossamfund har bestämt att man vid en viss ålder ska åka till Aten tillsammans med andra medlemmar och nu är jag alltså på väg.
Resan gick bra och vi är äntligen framme i värmen. Jag gillar valet av stad eftersom jag uppskattar antika saker väldigt mycket, så hela första dagen går åt till stadsvandring. På kvällen blir jag kontaktad av en man som man vad jag förstått inte borde säga nej till. Han har män ute på gatorna som väljer ut en eller några personer då och då.
Han vill att jag ska besöka hans bostad och jag knackar på exakt den tid han meddelat. Det är stort inuti, som att han bor i ett mindre palats. Jag går försiktigt längre in, kikar uppåt på det vackra taket och undviker att gå in i de pelare som finns här och var. Till slut ser jag honom. Om det inte var år 2009 så skulle jag säga att han sitter i en tron. Han hälsar, inte så entusiastiskt, och håller fram ett kuvert. Jag hade listat ut det tidigare, att det här inte bara var ett besök men nu får jag det bekräftat. Jag öppnar kuvertet och drar ut pappret inuti. Varför han inte pratar med mig istället begriper jag inte men att ifrågasätta honom känns inte som en bra idé. Brevet säger att jag ska stjäla åtta väldigt speciella blommor och lämna dem till honom innan jag åker hem. Jag vågar inte göra annat än nicka och då pekar han mot dörren. En man visar mig ut och jag går tillbaka mot hotellet i mörkret.
Det är förmiddag. Jag och de andra i mitt trossamfund är nästan framme vid det som är vårt mål med resan; ett stort, gammalt tempel med två höga pelare på vardera sida. Pelarna är hem åt varsin staty av en grekisk gud och den vi kommer att använda oss av står Poseidon på. Att det är ett stort tempel är förresten inte sant, inser jag nu när vi kommit fram. Byggnadsarbetare håller på för fullt med att riva det och det faller stenar här och var. Trots detta måste vi använda pelaren eftersom det är viktigt för vår tro.
Vi ser oss omkring och går sedan mot en liten lokal i närheten. Inuti står några bord och stolar och vi sätter oss för att diskutera idéer. I slutet av vår vistelse är det nämligen tänkt att vi ska hålla tal och varje person måste nu bestämma vad talet ska handla om. Det är helt fritt och jag försöker verkligen utnyttja tiden vi har fått.
Tre dagar senare är det dags. Vi är framme vid pelaren och det är solnedgång. Vi får klättra upp en och en för att hålla tal och jag är sist ut. Arbetarna runtomkring verkar inte bry sig om att det snart är natt och de kastar stenar överallt. Till sist är det min tur och jag börjar klättra. När jag kommer upp tittar jag ordentligt och inser att hela staden syns härifrån. Det är alltså en ganska bra bit ner till marken och det gör att jag får tunghäfta. Jag blundar en stund men det hjälper inte alls. Det har blivit väldigt mörkt, men arbetarna fortsätter. Problemet är att de inte längre vet var de slänger de stenar som är ivägen för deras arbete. De andra medlemmarna i samfundet är så uppmärksamma de kan vara för att undvika att få en sten i huvudet. Jag bara står där och stirrar på himlen.
Det här var en dröm jag hade inatt och den skiljer sig inte från andra drömmar när det kommer till slutet. Jag vet inte vad som hände med mig eller med blommorna jag skulle hämta. Det förblir ett mysterium.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar