Om ett morgonhumör

Väckarklockan ringer. Man skulle lätt kunna säga att jag fortfarande sover när jag trycker på snooze. Ah, härliga sömn.

Jag vaknar, åtminstone till hälften, andra gången alarmet säger åt mig att det är dags. Ja, jag borde kasta mina två täcken all världens väg om jag vill hinna äta någonting. Och det vill jag. Ja, jag borde sätta mina fötter på det hårda golvet om jag vill ha riktigt kläder på mig idag. Och det vill jag, förstås.

Kylan är som en vägg jag går in i när jag öppnar dörren ut till köket. Det är varmt och skönt i mitt rum. Tanken på att stänga dörren igen hinner halvvägs till vänsterhanden men så blir jag plötsligt medveten om att jag redan är uppe ur sängen och att det därför är lika bra att vara vaken.

Det första jag hör efter att jag gjort i ordning en utomordentlig yoghurt-tallrik till mig själv, det är sång. Inte den vackraste stämman jag hört och inte den jag föredragit att höra den här tiden, men den finns där och den sjunger små bitar som, för allas trevnad, borde stanna i en hockeyarena.

Sådana... incidenter är vad som drar ner mitt morgonhumör. Såvida det inte är en röst som jag vill höra, en som sjunger något någorlunda harmoniskt, klarar jag mig väldigt bra utan någon sång alls.