Det var en tidig tisdagskväll i mitten av december år 2009. Den 19-åriga Ellen hade precis satt sig ner framför sin laptop och satt igång den serie som hon för tillfället såg, Everwood. Ellen tycker väldigt mycket om berättelsen om den lilla bergsstaden i Colorado. Så pass att hon faktiskt skulle säga att den kommer på andraplats av alla serier som ligger henne varmt om hjärtat.
Ljudet av den ringande telefonen började sprida sig och ljudvågorna nådde snabbt Ellens öron. Hon reste sig upp och gick till telefonen
"Hej det är Ellen." Hon trodde att det vara någon av föräldrarna som vanligt, eftersom det endast var dem, hennes farmor och Ingi som brukade ringa hennes hemnummer.Till hennes förvåning var det en telefonförsäljare.
"Öh, hej." Han lät lätt förvirrad.
"Hej."
"Har du mamma eller pappa hemma?"
"Öh, nej." Haha! Han tror att jag är ett barn. Enkelt sätt att slippa denne telefonförsäljare, det är ju bara att säga att de inte är det, och det är ju inte ens en lögn.
"Jaha. Vet du när de kommer hem?"
"Nej."
"Okej... Men då ringer jag på ett par timmar då. Hejdå"
Ellen skrattade gott för sig själv. Hon tycker inte hon låter så liten så att någon måste be att få prata med mamma eller pappa. Dessutom ringde telefonförsäljare till ett nummer som är registrerat till Ellen och kopplad till en adress som bara Ellen bor på.
Hon antar att det var en sådan där automatisk växel som ringer upp slumpmässiga nummer och sedan kopplar samtalet till en säljare. Annars var den här killen väldigt ute och cyklade.
Jag tycker din röst är en gränsfalls-röst. En sån då det mycket väl kan vara en vuxen person, men man kan inte vara helt säker för du har inte hunnit få det där torra i rösten som bara vuxna och cigarettrökare kan ha.
SvaraRaderaOh ja, jag tänker på folks röster ofta.
Telefonförsäljare är bra av en enda anledning: Man kan få många roliga historier att berätta.
SvaraRadera