Hemvändarjul

Inser att jag har missat adventskalendern på neopets och blir lite ledsen i cirka tre sekunder, sedan övergår ledsamheten till insikt om att jag kanske har blivit nog gammal att inte hänga på neopets slaviskt. Vi hade sju fina år, jag och min neopetsprofil.

Den här julen blir annorlunda på inte bara det sättet, det är min första jul som hemvändare. Till skillnad från min vän Jennki så har inte jag önskelistor. Jag tycker att man ska få det som någon annan vill ge en, inte från en lista av saker som man själv valt. Jag har i jul till och med känt att det varit roligare att ge bort presenter  än att få dem.

Eftersom mitt tåg blev tre timmar försenat så fick jag nu på julafton en "julklapp" från SJ, jag trodde att det skulle ta mycket längre tid än två dagar att få restidsersättningen.

Nu ska jag gå och fira jul med min familj. God jul!

Extraordinary Machine

Har absolut fastnat för den låten med Fiona Apple, men det har ingenting med det här att göra.

Mer eller mindre hela helgen har spleafnet varit segare än.. Jag vet inte, gummi? Faktiskt så har mitt internet i sig varit segt väldigt länge, av orsaker jag inte kan förstå.

Det fick mig att tänka. Någonting jag gärna sysselsätter mig med ofta. Att tänka.

Just den här gången gällde det internet, dess hastighet. För jag minns när vi hade det hemma, jag tillhörde nog tio i en klass på drygt trettio pers som hade en dator, och tillhörde nog en grupp på fem som dessutom hade internet till det. Finns födelar med en pappa som är datanörd (jag är en fin dotter som aldrig säger systemvetare).

På den tiden var det så stort att kunna sitta vid en dator, trots att man mest satt där och spelade Mysteriet på Greveholm eller det senaste Disneyspelet som man fått tag på kanske inte de mest lagliga sätt. Man brydde sig inte så mycket om att varje gång spelet skulle ladda så tog det år.

Nu börjar mitt öga rycka när nästa flik inte öppnas efter två sekunders väntan, och går det mer än fem så hinner jag bli arg och förbanna vad man har gjort för att förtjäna ett sådant grymt öde som en seg dator.

Behöver jag kanske rehab, tas ut i en skog utan täckning i två månader, för att uppskatta det jag har senare? Eller, har jag bara fallit offer för nu-nu-nu-nu-samhället vi har idag?

Livsbubblor.

En självmordsbombare får nog dem flesta att fundera över saker och ting, motiv och om det händer igen och.. Ja, många frågor helt enkelt.

MEN, här är vad jag funderade över som bloggläsare:

.. Missade alla storbloggare att det hände eller vad? Allvarligt talat, nästan ingen nämnde det. Lever man så pass i sin egna självupptagna bubbla (för majoriteten i den där smeten är mer jag jag jag jag jag än vad.. jag, är) att man bara ignorerar det? Har dem själva ett eget motiv att inte skriva om det? Ger det inte nog många klick? Det var bara konstigt.

Att det inte nämndes på våran storslagna blogg är ganska naturligt, vi är inte den mest aktiva bloggen.

Kanske blir ändring på det 2011. Så länge det inte är ett nyårslöfte, för ingen håller dem.

Önskelistor.

På tal om önskelistor, så har jag tänkt på dem nu ett tag.

Jag tror att jag är en av.. Tre, som har fyllt femton och fortfarande har en. Jag förstår inte varför man slutar skriva önskelistor, visst, jag förstår att man inte skickar iväg den till Tomten (som jag tror på, men det är en helt annan historia det). Det har jag aldrig gjort, men dem som jag vet vill köpa någonting till mig såsom föräldrar och morföräldrar har fått en kopia av den.

Det underlättar ju. Det måste underlätta om man vet vad jag vill ha. Jag skriver ofta väldigt långa önskelistor, i väldigt varierande prisklasser. Man kan ju inte kräva någonting, så bortskämd är jag inte.

Jag fyller snart nitton, så jag är väl i det äldsta laget när det kommer till önskeliste-branschen. Men när ska man sluta? Jag vill inte sluta. Att börja fundera på vad man kan önska sig till jul redan i september hör till min barndom, och när man får mer och mer krav och blir mer och mer vuxen, varför släppa taget om någonting så oskyldigt som en önskelista?

Pretty fly for a white guy.

Egentligen behöver man inte gå så långt tillbaka som 1998 (tider det, sex år och började skolan). Egentligen behöver man bara backa bandet.. Två-tre år?

Vad jag saknar är musikvideor. Eller rättare sagt, videor som bara var snyggt gjorda. Eller lite löjliga. Det känns som att musikvärlden plötsligt har världens press på sig att vara väldigt hipsters. Även om jag älskar musiken, så skyller jag nog på Lady Gaga. Alejandro, Telephone, Paparazzi.. Alla är videor med dolda budskap och kan anses som lite "konstiga". Hipsters, helt enkelt.

Jag vill bara ha en helt vanlig video. OCH, jag vill att Mtv ska spela dem. En sann önskedröm, det.

Dock verkar det som att sakta men säkert har andra artister kommit underfund med att det inte riktigt går att klampa på Gagas revir. Som Rihanna, What's my name är en helt vanlig video.

Dock saknar jag en rolig video.

Glenn Beck.

Jag har verkligen snabbt börjat avsky den här mannen. För jag kände, som svensk och så, inte till hans existens förrän en dag sen. Eller, namnet lät bekant, men jag hade ingen aning varför.

Det är en sak att ha helt sjuka åsikter, man ska kunna göra sig till en idiot om man vill. Men kan man åtminstone inte låtsas att man har någonting som stödjer sina teorier? Att påstå att Sverige har en brottsrubicering som kallas för "överrasknings sex" är bara vidrigt.

Vad som är ännu vidrigare är att han menar att det finns en mall för hur våldtäktsoffer beter sig, och att ens politiska läggning skulle vara relevant. GAH, jag vill inte önska någon en våldtäkt, men.. Med Glenn Beck, då är det nära.

Nu ska alla hålla med om vilken vidrig människa Glenn Beck är.

-

Men nu, någonting lite roligare än Glenn Beck. Min önskelista, tänkte jag. Har en vana att sprida den även till folk som inte ska köpa någonting åt mig. OCH JA, DET ÄR HELT OKEJ HA EN ÖNSKELISTA FAST MAN SNART ÄR NITTON. En önskelista är awesome, det finns inga gränser (men om man faktiskt vill ha någonting från den så bör man vara en gnutta realistisk).

Böcker
Krig och Fred av Leo Tolstoj

Presentkort
Lindex
Cubus
Åhléns
Pocketshop
IKEA

Smink och Parfym
(VARFÖR KAN JAG INTE KLISTRA IN DIREKT FRÅN LISTAN?!)
Läppstiften "Devil" och "China Red" från Make-up store
Ange ou Demon le Secret (Givenchy)
DKNY Delicious (DKNY, obviously)
Notorious (Ralph Lauren)
Cinéma (YSL)

Och eftersom jag inte kan klistra in allt, orkar jag inte med att skriva allt. Det är tragiskt, men jag hoppas att vi alla kan komma över det.

Sen är det en radda med kläder som strumpor, leggings och sånt. Och efter det väldigt många Disney-filmer. Och till sist, körlektioner.


Jag ser fram emot julen, även om det kommer bli konstigt att fira det helt utan föräldrar. Men ett par morföräldrar och en hund, som inte verkar förstå att han är för stor att sitta i ens knä, går nog fint det med.

Fascination ends

Bild från popaganda i somras

Jag blir ofta väldigt insnöad på en enda låt, eller en artist, i flera dagar och det här kan säkert driva min omgivning till vansinne emellanåt. Just i skrivande stund så är det den här låten: Crystal Castles – Not In Love som går på repeat.

Snart är det jul och jag sätter mig på tåget upp till Norrland på tisdag. Det ska bli skönt att åka hem och vara där längre än en helg. Sist jag var hemma så träffade jag inga vänner, ett medvetet val och sjuhelsicke skönt. Jag saknar ju såklart att umgås med dem, men ibland är det skönt att bara vara hemma, att slippa stressen att hinna träffa alla.

Julängeln

När jag var tolv år gammal dog min farfar. I mitt sovrumsfönster hängde den här ängeln, och den natten var den första jag sov med en lampa tänd i mitt rum. Jag tänkte att om ängeln fortsätter lysa och jag har på mig samma kläder som dagen innan så kanske jag kunde fortsätta leva som om farfar också gjorde det. Om inget förändrades så skulle det hemska kanske inte ha hänt. Det fungerade såklart inte så, men mitt tolvåriga jag önskade så innerligt att det skulle göra det.

Nu hänger ängeln i mitt nya rum i en helt annan stad i en annan del av landet, men den förblir släckt på nätterna, för jag vet att den inte kan återuppliva de döda.

Den var tänd dygnet runt till mitten av januari när jag var tolv år gammal.