Hår2 (och lite raseri)

Nu när jag tänker efter så borde jag mäta hur långt mitt hår är just nu, så att vi i juni (låter juni bra?) kan se hur många centimeter det har vuxit.

Med det sagt, så vill jag att mina medbloggare ska mäta mitt hår någon dag. Låter.. 26/27 oktober bra?


OCH MINA GRANNAR BORRAR IGEN, SERIÖST, MAN KAN INTE HA SÅ JÄVLA MÅNGA HYLLOR OCH TAVLOR ATT SÄTTA UPP!!!!

Hår.

Först av allt så skulle jag vilja säga att facebook har skadat mig. På alla andra sidor utöver just facebook saknar jag alltid en "Gilla"-knapp, ibland känner jag att en sådan skulle vara trevlig i verkliga livet.

Men det var allt (eller inte, men allt för stunden) jag har att säga om Facebook.

Tänkte bara informera om att jag ska spara ut mitt hår till rumpan igen, och det ska ske fort! Nu sitter det fint strax efter mina awesome axlar, så vi får se hur lång tid det tar.

Jag hoppas det tar mindre än ett år, men, jag tror tyvärr det tar längre än så.

ÅH, ja. Jag vill färga det, är nästan sugen på svart, men jag tror jag är ensam om att tycka att det är en bra idé. Men inte rött, så mycket vet jag.

Suit up!

Som ni förhoppningsvis vet är det idag International Suit Up Day. Såhär kan man se ut då. Lite mörkt, men ni fattar poängen. Suited up och butch på samma gång, kan det bli mycket bättre?

Hemlängtan

Såhär såg mitt rum ut för två år sedan










Att vara i Luleå är skönt för att jag kan vara hemma hos min familj, jag behöver inte bry mig om ifall jag har mjukisbyxor på mig hela dagen eller är sjuk, de älskar mig ändå. Sedan jag flyttade hemifrån har jag saknat att bo här i lägenheten som är den enda jag minns av de två ställena jag bott på under min uppväxt. Att bo i samma rum i 15 år var tryggt. Nu är jag förpassad till vardagsrumssoffan. Min familj går vidare med livet, lite utan mig. Det känns konstigt.

Min lillebror brukar vara snabb med att påpeka att jag inte bor här och därför inte kan säga att han ska gå ut ur det rum som en gång var mitt, numer datorrum. Det känns lite fel för det är ju mitt hem ändå. Fast ändå inte.

Att vara i Luleå är också ganska stressande, det är för en kort tidsperiod och så många jag vill hinna träffa. Att bara kunna hänga, en vardagskväll med en eller två av vännerna här är något jag saknar.

Jag har inte saknat Luleå sen jag flyttade, men idag när jag körde till Svartöstan för att äta på Malmen med far slog hemlängtan ner som en blixt i mig. Jag är ju redan här så det var underligt. Man förstår inte vad man hade innan det är borta.