Önskelistor.

På tal om önskelistor, så har jag tänkt på dem nu ett tag.

Jag tror att jag är en av.. Tre, som har fyllt femton och fortfarande har en. Jag förstår inte varför man slutar skriva önskelistor, visst, jag förstår att man inte skickar iväg den till Tomten (som jag tror på, men det är en helt annan historia det). Det har jag aldrig gjort, men dem som jag vet vill köpa någonting till mig såsom föräldrar och morföräldrar har fått en kopia av den.

Det underlättar ju. Det måste underlätta om man vet vad jag vill ha. Jag skriver ofta väldigt långa önskelistor, i väldigt varierande prisklasser. Man kan ju inte kräva någonting, så bortskämd är jag inte.

Jag fyller snart nitton, så jag är väl i det äldsta laget när det kommer till önskeliste-branschen. Men när ska man sluta? Jag vill inte sluta. Att börja fundera på vad man kan önska sig till jul redan i september hör till min barndom, och när man får mer och mer krav och blir mer och mer vuxen, varför släppa taget om någonting så oskyldigt som en önskelista?