En buss närmar sig. Det är bäst att vara redo, så med busskortet i högsta hugg tar jag ett steg ut mot vägen. Men... fel nummer! Tolvan går inte dit jag ska. Jag skakar på huvudet och tittar istället längre bort på vägen där ytterligare en röd plåtlåda kommer rullande.
Tolvan saktar in och stannar slutligen på vägen bredvid mig. När ingen kliver av vrider jag huvudet åt höger. Chauffören har då öppnat dörren och skriker: "Om du inte ska med får du vifta tydligare!"
Jag rycker på axlarna. Har inget bättre att komma med. Såhär i efterhand vet jag att jag hade velat kliva på och fråga hur jobbigt det var för honom att stanna. Om det både fysiskt och psykiskt försämrade hans arbetsdag. Om han kanske lärt sig att läsa kroppsspråk, eller om han tänkt på att jag trodde han skulle släppa av någon.
När jag väl klev på rätt buss fick jag sitta framför två kvinnor som blandade svenska och spanska hejvilt. Jag försökte förstå vad de pratade om, men det var inte lätt för en som jag. Helt omedvetet fick de mig att vilja lära mig fler språk flytande. Att prata engelska sådär ger inte samma... häftiga intryck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar