Elin och jag bor tillsammans, om det har undgått någon såhär ett halvår senare. Därför umgås vi med varandras släkt ibland. Det är ju trevligare att gå bort på middag än att sitta hemma ensam. Efter kvällens goda måltid hos Elins faster bad hennes fasters man henne att ta med soporna på vägen ut. Det är ju en enkel sak att göra så hon gjorde det.
När vi har gått cirka 200 meter från porten, djupt försjunkna i ett samtal inser jag att Elin fortfarande bär på soppåsen. - Skulle inte du slänga den där? Frågade jag och började skratta. Jag tror inte att jag har skrattat så mycket åt en enda sak på flera veckor. Så där gick vi och soppåsen över en bro och gapskrattade. Fint vardagsroligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar