Hemlängtan

Såhär såg mitt rum ut för två år sedan










Att vara i Luleå är skönt för att jag kan vara hemma hos min familj, jag behöver inte bry mig om ifall jag har mjukisbyxor på mig hela dagen eller är sjuk, de älskar mig ändå. Sedan jag flyttade hemifrån har jag saknat att bo här i lägenheten som är den enda jag minns av de två ställena jag bott på under min uppväxt. Att bo i samma rum i 15 år var tryggt. Nu är jag förpassad till vardagsrumssoffan. Min familj går vidare med livet, lite utan mig. Det känns konstigt.

Min lillebror brukar vara snabb med att påpeka att jag inte bor här och därför inte kan säga att han ska gå ut ur det rum som en gång var mitt, numer datorrum. Det känns lite fel för det är ju mitt hem ändå. Fast ändå inte.

Att vara i Luleå är också ganska stressande, det är för en kort tidsperiod och så många jag vill hinna träffa. Att bara kunna hänga, en vardagskväll med en eller två av vännerna här är något jag saknar.

Jag har inte saknat Luleå sen jag flyttade, men idag när jag körde till Svartöstan för att äta på Malmen med far slog hemlängtan ner som en blixt i mig. Jag är ju redan här så det var underligt. Man förstår inte vad man hade innan det är borta.